För ett tag sedan bloggade Rofa om ordet hen, och igår bloggade han om manlighet. Också jag bloggade om ordet hen för några veckor sedan, och nu tänker även jag tala om manlighet, eller egentligen om roller och normer, som ju gäller lika mycket kvinnlighet som manlighet.
Jag känner att jag måste påpeka att Rofa och jag på inget sätt har talat ihop oss om det här med hen och manlighet. Vi idkar inte någon konspiration här på Andetag-bloggen. Men tydligen tycker både han och jag att det är något vi vill tala om.
Jag inleder med en dikt. (Jag älskar dikter.) Den här är skriven av en fransk poet och den heter ”Till dig min älskade”:
jag gick till fågelmarknaden
och köpte fåglar
till dig
min älskade
jag gick till blomstermarknaden
och köpte blommor
till dig
min älskade
jag gick till skrotmarknaden
och köpte kedjor
till dig
min älskade
och sen gick jag till slavmarknaden
och sökte dig
men jag fann dig inte
min älskade
Hm, ja, just det. Kärlek och gåvor, sedan fångenskap och en slags önskan om slaveri. Många skulle garanterat opponera sig mot att det som börjar som en kärleksförklaring har sin ände i slaveri. Men jag tror att det är precis så här det fungerar då vi som samhälle bygger upp roller och normer, och, i förlängningen, starka och mer eller mindre implicita förväntningar på hur vi bör vara och bete oss beroende på vilket kön vi har. Jag vill till exempel mest läsa poesi och hänga hemma och tycka om mina barn. Mesigt, har jag fått höra att det är. Omanligt, hörs det mellan raderna, och ibland rent av uttryckligen i den formuleringen.
Observera förresten att dikten är skriven ur ett könsneutralt perspektiv. Det finns inget han, inget hon. Men tänkte ni er att det är en man eller en kvinna som talar i dikten? Jag gissar att många tänkte sig att det är en man. Case closed. Det finns ett mönster – gåvor, blommor, ägande av slavar, etc – och ett symbolsystem som gör att vi tolkar detta mönster på ett visst sätt. Men visst kan det vara en kvinna som köper fåglar och blommor och som sedan, mer eller mindre medvetet, önskar förslava sin älskade.
Normer och roller, usch. Jag känner mig ofta som en slav i ett system av förväntningar. Jag vill dock inte vara förslavad. Jag vill kunna klä mig som jag vill och syssla med det jag vill utan att det automatiskt ska leda till att människor tittar snett på mig eller kommenterar mig på ett föraktande eller hatiskt sätt. Och jag förstår inte att människor inte förstår att det är så otroligt väldigt förbannat många som lider av snäva könsroller och förväntningar på desamma. Därför måste vi tala om det.
Som tur finner den som i dikten önskar förslavning inte sin älskade. Det tycker jag är trösterikt.
