Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Det fruktansvärda ordet

22 Jan , 2014, 00.22 Mathias Rosenlund

 

Jag tänkte anknyta till det som Rofa skrev i sitt förra inlägg. Också jag skräms av att en vilja till att införa ett litet – och i grunden oproblematiskt – ord som hen i det svenska språket möter sådant ramaskri som vi så ofta har bevittnat. Höga röster höjs om extremfeminismen som har spårat ur och om könsneutrala uttryck som det största hotet mot vår fortfarande rätt kristna samhälle. Well. Jag håller inte med. Hen är inget hot utan en del av en språkutveckling, och min enkla åsikt är att de som anser att det är ett hot eller en skymf mot Guds skaparordning målar fan på väggen.

Jag tycker att den som vill ska få använda sig av ordet hen, precis som den som vill fortsättningsvis ska få skriva han eller hon. Man ska kunna skriva bokstäverna h och e och n i ordningsföljd och avgränsa de tre bokstäverna för att göra ett eget ord av dem utan att bli bemött som rabiat ivrare som genom språkets dunkla mekanismer vill att könen ska förintas för att ersättas av en könlös massa. De som tolkar införandet av hen på ett dylikt sätt får för allt i världen tycka vad de vill, men då ska de också inse att deras akt att stämpla och tillskriva sina debattmotståndare inbillade attityder är långt mer dömande och fundamentalistiskt betingad än det att någon annan i all välvilja föreslår att man ska kunna använda ordet hen i situationer där det är funktionellt och praktiskt med ett sådant ord.

Hen, hen, hen, hen, hen, hen, hen.

Där har ni det. Det fruktansvärda ordet som så många blir bajsnödiga av. Nej, det betyder inte höna, om man inte (så som många – seriösa? – debattörer och tyckare har gjort, förvånande nog) med vett och vilja tillåter sig själv en logisk lapsus och säger att det på ett annat språk råkar signifiera ett djur. Ingen jag känner som använder ordet hen – och de är många, trots att denna grupp (kan de med någon som helst konsekvens ens kallas en grupp? I think not, ty de är för många och sinsemellan alltför olika) människor ibland utmålas som en konspiratoriskt lagd och liten queerfeministisk elit – vill göra barn till hönor. Ingen av de jag känner vill totalt radera det manliga könet och det kvinnliga könet.

Och igen: hen, hen, hen, hen, hen, hen, hen.

(Tanken med de här upprepningarna är att Google ska förstå att hen nu är ett ofta förekommande ord i svenskan. God bless Google.)

Och så för att klargöra: Jag är ingen extremfeminist (vad exakt det nu sedan innebär), även om jag tror starkt på feminismens potential till att göra samhället bättre. Jag är inte mans- eller kvinnohatande. Jag vill inte radera könen och ersätta dem med könslöshet. Jag tror på Gud, på Jesus, på den Helige Ande. Och jag gillar ordet hen – och jag är tillräckligt intelligent för att veta ett och annat om språkutveckling och om det faktum att bl.a. funktionalitet är något som gör att vissa ord brukas och att vissa andra faller bort. Hen är ett ord som har väldigt stor användarvänlighet ur en rent språklig synpunkt. Deal with it.

Gillar man inte ordet hen, så använder man det inte. Så enkelt är det.

Den som vill placera mig i något ultraqueer-feministiskt konspirationsfack kan gott göra det. Inse då att det ni i så fall håller på med är att befästa era egna fördomar, snarare än att diskutera en språklig utveckling.

Läs också

2 kommentarer

  1. herpaderpa skriver:

    ”Hen är inget hot utan en del av en språkutveckling”

    Där slutade jag läsa. När ett nytt ord forceras in på ett så sätt som hen är det inte språkutveckling. Språkutveckling sker naturligt, inte genom att någon hittar på ett ord och säger ”Nu är det så här, nu ska ni alla använda detta ordet med den innebörden jag har gett det.”

  2. Patrik Lindholm skriver:

    Herpaderpa bör använda sitt riktiga namn eller godkänna att själv bli kallad hen i fortsättningen…

    För övrigt håller jag med Hd; krav ställda från en om så utbildningsfundamenterad eller mediahorad auktoritär position utan mer än en såpass dålig och irrationell motivering för den egna kluvenheten, förtjänar inte respekt utan enbart förakt. En person oberoende kön har ingen rätt att kräva av det övriga samhället att bli identifierad enligt diverse pronomen sprungna ur sin egen nyckfullhet, oberoende vad han eller hon än vill. Är attributen hos personen ifråga baserade på de könsnormativ som särskiljer manligt och kvinnligt enligt de lokala – och antagligen så vitt jag vet även de globala – av samhället kollektivt fastslagna benämningarna på dito, får han eller hon finna sig i att bli tilltalad enligt dessa socialt. Att sedan ytterligare ha mage att åberopa sin rätt att bli kränkt om inte omgivningen hörsammar ens i grund och botten introspektiva påbud, är inget intellektuellt sätt att argumentera för sin integritet på, utan en genomskinlig charad för att låta kongruent, sofistikerad och fördomsfri som i verkligheten enbart är ett dåligt försök att dölja sin naivitet och enfald.

    Det är som när deltagarna i gayparaden iklädda läderstraps, huvor med blixtlås för mun och ögon och påfågelfjädrar utstickande mellan skinkorna vrålar sig vilja bli tagna på allvar av samhället (detta för övrigt framlagt av en homosexuell bekant inom komikerbranschen).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *