Ibland är det först långt senare som man förstår vad man varit med om. Händelsen står i ett annat ljus. Man har kanske fått mera kunskap.
När jag var barn, sent 80-tal, gjorde vi en semesterresa till Egypten, mina föräldrar och jag. Det var en gruppresa. Vi besökte pyramiderna, gravar och tempel i Konungarnas dal. En perfekt resa för en tioåring med livlig fantasi. Vi gjorde också ett helt annat besök – till en mattaffär. Det var en affär där man samtidigt kunde följa med hur de handknutna mattorna tillverkades. Vid ”vävstolarna” satt små mattknytare. Mattorna var vackra, men de vuxna resenärerna i gruppen verkade besvärade. De små händerna var otroligt flinka. Guiden berättade att det är just de här små flinka händerna som behövs för att tillverka mattorna. Flickorna var i min ålder och yngre.
Jag vet inte om jag lagt till i mitt eget minne eller om det faktiskt var så att jag satte mig bredvid en av flickorna på golvet. Allt var vackert – mattorna och flickans kläder. Ingen var bunden till sin ”vävstol”. Flickan verkade stolt över hantverket. Men det var en flicka, högst 10 år. Jag förstod inte vidden av det då. Jag tyckte mest att det var häftigt att någon i min ålder kunde knyta så fina mattor.
Någon av de vuxna i gruppen försökte smussla en klocka till en av flickorna, men mattaffärsägaren meddelade oss via tolken att vi inte kunde ge saker till flickorna. Det var fel att ge till en om man inte gav till alla.
Jag har inget minne av att någon i gruppen köpte en matta. Och var det i så fall bra eller ej?
***
Kanske den här händelsen är så nära jag har kommit barnarbete? Tveksamt. Jag samlar ihop dotterns leksaker som ligger utspridda, sorterar våra kläder – det är inte omöjligt att en tioårings fingrar ”behövts” också i tillverkningen av någon av dessa prylar.
Barn har haft och har alltjämt på vissa håll i världen en ekonomisk betydelse som arbetskraft. Och vi behöver förstås inte resa utanför vårt lands gränser. Går vi tillräckligt många årtionden tillbaka i tiden hittar vi tankar om att barnen behövde hjälpa till på gården snarare än gå i skola.
Idag tänker vi inte så, men kopplingen barn och ekonomisk betydelse smyger sig in på andra sätt. Den här gången handlar det inte om barn som producenter men väl som konsumenter. Att tanken på barn som konsumenter stör mig är nytt för mig. Jag har svår att sätta fingret på varför det stör mig, men det har att göra med tanken att även barnen ska vara med och konsumera oss ut ur den ekonomiska krisen.
Barn som konsumenter stör mig så till vida att de också är så lött påverkningsbara. Bara att bläddra i en leksakskatalog får genussträngarna att börja darra. Dessutom manrknadsförs inte leksaksdammsugare och leksaksborrmaskiner som just det utan ofta är de exakta kopior av ett varumärke som också står printat på apparaten vilket säkertligen inverkar den dag du köper din första dammsugare eller borrmaskin. Dessutom känns många lrksaker färdiglekta dåd u får dem och de är väldigt enkelriktade och lämnar inget utrymme för fantasin.
För mig är en konsument en som tjänat sina egna pengar och kan sätta sprätt på dem. Barn har inte och ska inte tjäna sina egna pengar och på så sätt är de inte konsumenter. Sen får de ju pengar av föräldrar och släkt och vänner och kan sätta sprätt på dem, men det är förhoppningsvis rätt små summor ändå.
Tack för kommentarerna! Intressant att tänka vidare kring konsument-begreppet i förhållande till barn.
Nej, jag har inte tidigare associerat konsument-begreppet med barn, men i och med reklam riktad direkt eller indirekt till barn och i och med den mängd prylar som barn av i dag kan omge sig med så tänker jag att begreppet inte är allt för långsökt.