Andetag

Steget in till caféet är steget ut ur min bekvämlighetszon:
Jag är på väg till en Feministfrukost, ordnad av tidskriften Astra.

Bekvämlighetszonen har varken präglats av rädsla för feminister eller tidskrifter. Inte heller av någon kamp mot näringsintag i gryningen. Men jag går dit utan att veta vem jag ska möta eller hur jag ska bemöta(s). Kanske låter jag blicken riktas ner mot bordet då jag berättar att jag är präst. Inte för att jag någonsin skulle skämmas över det, utan för att inte verka så aggressiv.

Jag har kallat mig feminist i ett antal år. Jag kallade mig feminist och präst in spe redan då jag för ett par år sedan i en predikan fick höra att feminismen strider mot kristen tro. Jag kallade mig feminist och präst också då jag i en debatt fick höra att kristendomen motarbetar feminismen. Eftersom jag är kristen och per definition befriad, så rycker jag bara på axlarna åt kommentarerna och gör en Ferdinand och luktar på blommorna istället.

Och jag luktar också på min latte och tänker att frukosten är riktigt trevlig. Många nya människor, färre nya tankar. Men så får det väl vara vid en första träff? Konstruktiva samtal, bekräftande hummanden och nickningar…
Det är fint.

I en diskussion nämns att Antti Rinne (sdp) kallat sig gubbfeminist (”äijäfeministi”), och några för mig mycket välbekanta frågeställningar dyker så småningom upp i samtalet: Kunde han inte ”bara” kalla sig feminist, utan tillägg? (Se not!) Är det här ett avståndstagande? Eller är det en seger för feminismen så fort någon kan tänka sig att röra vid ordet? Får vem som helst kalla sig feminist? Får vem som helst säga vad som är en feministisk idé? Är det bättre att många kallar sig feminister (även om de är ljumma i sin övertygelse), eller är det bättre att vara en liten, men tydlig och klar, grupp?

Ja, jag är bekant med frågorna. Kan de inte ”bara” säga att de hör till kyrkan, utan tillägg? Är det ett viktigt avståndstagande att säga att man ändå inte tror ”som kyrkan lär”? Eller är det en seger för kyrkan så fort någon kan tänka sig att röra vid kristen-ordet? Får vem som helst kalla sig kristen? Får vem som helst säga vad som är en kristen idé? Är det bättre att det är många som hör till kyrkan (även om de är ljumma i sin övertygelse), eller är det bättre att vara en liten, men tydlig och klar, grupp?

Jag förstår frågorna. Och de svar som är de rätta för kyrkan behöver inte vara rätta för feminismen, eller tvärtom. Men som bekant så dömer man sig själv genom den dom med vilken man dömer andra (Matt 7:2). Jag tror t.ex. på jämställdhet i vardagen och i föräldraskapet, men jag sminkar mig ändå. Jag tycker att min kristna tro ska genomsyra varje del av mitt liv, men jag har (ännu) inte lämnat allt jag äger eller lärt mig älska alla dem jag möter. Genom en del människors glasögon är jag alldeles för färgstark, medan andra putsar sina linser i försök att se minsta lilla färgnyans i min bekännelse. Och det är kanske precis som det ska vara.

Eller, ja – vilken är din erfarenhet? Är du någon gång frustrerad över då alltför extrema eller alltför mesiga människor säger sig representera samma sak som du? Och är det okej att vara det?

Nu ska jag sätta mig ner och överväga att börja använda ordet ”en” istället för ”man” i mina texter.

 
not: Tilläggas bör att han senare i texten säger: ”Siksi olen tällainen äijän näköinen feministi.”