Händer det ofta att du tar illa upp eller upplever att du måste försvara ditt sätt att se på saker? Om du är engagerad i tro, politik eller energifrågor är svaret antagligen ja.
Själv blir jag ganska irriterad på att man inte kan diskutera saker som saker, utan att genast blanda in sina känslor i det. Betyder det att jag är känslolös eller inte har åsikter? Nej, det betyder att sakfrågor och känslor för mej ofta är separata. Jag kan starkt känna för något, men det betyder inte att ärendet inte kan diskuteras från faktagrunder. Tidvis händer det tom. att jag byter åsikt, om än ganska sällan. Men, jag strävar till att försöka utmana mitt eget sätt att tänka.
Om man vill pröva på sådant tänkande så har jag ett enkelt påstående som kan få hjärnkontoret i gång: jag tycker att det är ganska absurt att vi i vårt stift har en situation där Lady Gaga, halvnaken iklädd endast sin kotlettdräkt, skulle ha större chans att få uppträda med sina popsånger i många av våra kyrkor än om hon vore prästvigd och hade kaftan.
Ett, till synes, enkelt (och säkert enligt många fånigt) påstående som har lite mera djup än det först verkar. Men det kräver att man pustar ut och tänker igenom. T.ex tar frågan ställning till vad kyrkor finns till för, vem som har rätt att predika/förrätta, skulle hon vara en trovärdig präst etc. Utöver hennes kön och leverne finns det säkert många av er som direkt hittar ett antal administrativa och praktiska hinder som i era tankar hindrar henna från att kliva upp i predikstolen, men kanske just då vore det tid att ta sig en funderare. Hon är, trots allt, betydligt smartare och dessutom också skickligare än många präster på att få fram sitt budskap, vad det nu sen råkar vara. Men, när hon gör något, följer många med.
Om hon skulle ha något bra att säga, skulle det vara mindre trovärdigt bara för att hon har en kotlettdräkt istället för en nattsärk med en (liturgiskt) färgkodad halsduk?
