Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

M som i mes

21 Nov , 2013, 12.06 Maria Sundblom

 

Många tycker jag är modig men vad vet de om min rädsla? Den är enorm. Andra människor består till 80% av vatten men jag innehåller istället 80% oro. ”Du har en fiskarhustrus hjärta” sa min mormor en gång och det är sant. Otaliga timmar har jag spanat mot emotionella horisonter efter lanternor och lyktor i mörkret. Jag har spänt mina örongångar mot hoppfulla ljud och kastat mig i alla möjliga famnar för tröst. Jag har haft ganska svårt att ta emot hjälp men om händer runt mitt ansikte har jag aldrig haft problem att be om, det har varit min räddning. Precis som nästan alla andra människor är jag stor och liten samtidigt. Det glömmer vi ibland när vi umgås. Att alla människor är känsliga och på sådana olika sätt att man omöjligt kan avgöra hur.

Ibland måste man däremot vara större än vad man är. När barn far illa är det inte läge att känna efter vad konsekvenserna blir för mig själv om jag blandar mig i. När medmänniskor kränks måste den egna bekvämligheten komma i andra hand. När man själv blir dåligt behandlad måste man vara sin egen riddare för sällan är det någon annan som är det. Den sista meningen har jag aldrig efterlevt. För att sätta gränser måste man ha en bra självkänsla. Bra självkänsla ger ofta bra självkännedom och med den kommer även förmågan att bättre kunna se andra. Självförtroendet har kommit med åren och inom vissa områden men självkänslan är ännu svajig. Det kan innebära att man beter sig helt mot sitt förnuft. Man tar skit fast man vet att det är helt fel. Man tiger om sånt som borde ropas ut. Man tror innerst inne att det som sägs är sant: att man inte är värd omtanke och respekt och med den känslan i maggropen rensas inte några tempel med övertygelse.

Vi ojar oss och vojar oss över droger, alkohol och våld men farligare än allt detta är en dålig självkänsla. Orsaken till allt detta är en farlig självkänsla. Om vi vill göra något för att förändra världen så är det att ge våra barn en stark självkänsla, ge andra vuxna det och framförallt försöka att reparera våra egna söndriga. Det är allas kall men det är särskilt den kristna människan uppgift. För det var egentligen det enda han önskade av oss, killen som bara med sin blick kunde göra en skadad människa hel.

2 kommentarer

  1. Netti skriver:

    Tack Maria, än en gång. Saxar den här, använder den i en kurs Muntlig kommunikation. Enbart flickor. Vi fortsätter.

  2. Helena skriver:

    Vet inte om ditt inlägg har något att göra med att du för tillfället inte arbetar inom din församling men jag fick för mig att det KAN göra det-har jag rätt ? Jag läste den kolumn du skrev i senaste numret av Kyrkpressen och även intervjun med dig i Hbl för någon dag sedan. Jag ber för dig( för jag fick uppfattningen att du fortfarande tror på Gud?) att det skall lösa sig för er tills din tjänstledighet tar slut. Om du tappat din Gudstro håller jag tummarna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *