En vän till mig uttalade de orden igår. Jag hummade överensstämmande, och lade till ett ja, precis. Och sedan sätter det igång tankar i mig.
Hon talade inte om mig. Och hennes ord var inte tagna helt ur luften. Hon upprepade det vi tidigare kallat Det är inte okej att vara 30 procent okej, om du är 70 procent skitstövel.
Det är inte okej. Jag har under de senaste åren levt för nära elaka människor. Men människor som jag så gärna velat tycka om. Jag har tagit dem i försvar under en lång tid och som svar på andras kritik sagt att Ja, må vara, men hen är faktiskt riktigt trevlig ibland. Och rolig. Och hjälpsam. Men sedan slog det mig:
Det spelar ingen roll. Att du är elak blir inte mer okej för att du ibland är riktigt underhållande. Du är kanske inte bättre än din sämsta egenskap.
Jag har inte bestämt mig ännu för ifall jag tror på de där orden eller inte. Men idag lutar jag mot att det nog är sant. Och det gäller ju framför allt mig själv. Jag är inte bättre än min sämsta egenskap.
Och visst gör det ont.
Men trots smärtan tänker jag ändå inte nu sådär ”modernprästerligt” avrunda det här med något själavårdande om att det inte gör något, och sedan mumla något om nåden som ingen läser för att ni redan vet vad det står. För det gör visst något! Det gör massor, faktiskt. Är du elak, så är du elak. Punkt. Inga men.
Du kan inte leka med djuret i dej utan att helt bli djur,
leka med lögnen utan att förlora rätten till sanningen,
leka med grymheten utan att mista sinnets mjukhet.
Den som vill hålla sin trädgård ren reserverar icke mark för ogräs.
– Dag Hammarskjöld
Men! Jag tror att man är bättre än sin värsta synd. Och det är en annan sak. Och det tar jag en annan gång.
