Det första inlägget. Det känns pirrigt, som att jag måste träffa mitt i prick. Pressen blir inte mindre av att jag inte här har möjligheten att varva ett eller fler dåliga inlägg med ett eller fler lyckade. Det kan jag göra på min egen blogg, och det har gjort mig både bekväm och arrogant.
Jag hade redan skrivit en text. Ett sjukt pretentiöst inlägg om hur världen enligt mig borde se ut. I texten gömmer jag mig bakom stora ord och kritiserar kristna som gör anspråk på att veta bättre än andra, som tar sig rätten att döma och som tänker att just deras kristenhet gör dem till lite bättre människor. När jag läste igenom texten fick jag inse att jag gjorde mig skyldig till exakt det jag ville anklaga andra för.
Jag har alltid haft svårt att sätta ord på min tro. Då har det varit lättare att definiera vad jag inte vill omfatta. Att ta avstånd från det jag inte vill tro på. Jag har blivit bäst på att tala om hur andra har fel. Samtidigt har jag kommit undan kravet att stå för mina egna åsikter.
Mitt sätt att (inte) tala om tro på håller inte i längden. Därför vill jag försöka förklara.
Kristendomen är för mig en ibland vacklande förvissning om att aldrig vara helt ensam. Min tro är kärlek och omtanke. Som kristen vill jag leva så att jag vägrar kasta den första stenen, alltid vänder den andra kinden och kommer ihåg att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Det säger sig självt att jag långt ifrån alltid når upp till mina ideal.
Hej på er, jag är Rofa. För min del skulle det gärna få stå hen istället för han på den där lappen.
