Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Kväll i avundsjukans skugga

1 okt , 2013, 22.15 Daniel Jakobsson

 

Det har gått i perioder. Avundsjukan.

Ibland har jag inte behövt vara avundsjuk alls, stunder då har jag kunnat glädjas åt en vän som lyckas, en kollega som får uppmärksamhet eller någon som står på en scen. Kanske har det berott på att jag själv varit nöjd med den jag är, att jag känt mkg trygg med min plats i livet

Ikväll är jag mer sårbar.

Några olika samtal, tankar och händelser har gjort mig avundsjuk. Fått mig att tvivla på mig själv.
Jag vet inte om alla känner som jag då och då. Man ser på nån som lyckas eller får uppmärksamhet och känner: Det där skulle lika gärna kunna vara jag… det borde vara jag.
Kanske känner du så om den här bloggtexten. Att det borde vara du som skriver det här. Att du skulle kunna göra det bättre.
Kanske du skulle.

Har inga lösningar på det här. Inget peptalk. Ibland får man bara acceptera att det finns andra som är bättre, ibland får man bara knyta näven och satsa hårdare.

Konsten är att veta när man ska göra vad.

Jag har som vanligt ingen aning.

 

Läs också

4 kommentarer

  1. Paula skriver:

    Svåras är det när det är slumpen som avgör. Vem som är snabbast att svara på mailet och får sommarjobbet i USA, vem som råkat födas åt föräldrar i bra position och förmåga att uppmuntra och stödja sina barn… Ibland vore det lättast att konstatera att jag har fått dra nitlotten och kan inget göra åt det. Fast det skulle jag ändå kanske kunna.

  2. A skriver:

    I somras var jag på två bröllop. Det var nära vänner som gifte sig och bröllopen var fantastiskt kul. Och jag är så glad för deras skull. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka ”när blir det min tur? När får jag nån att fria till och börja planera sittordning och vigselmusik tillsammans med?”. Och samtidigt skämdes jag för att jag var avundsjuk på mina vänners lycka. För att jag har så bråttom från min egen tillvaro till en tillvaro som bor i min fantasi.

  3. maria skriver:

    jaaa..oj vad mycket avund det ryms i min kropp. den raka avunden har jag lärt mig att deala med men den lömska avunden, den som kommer förklädd i att man bara inte gillar nån, den är värre. för så gör avunden ibland. den klär ut sig för att den är så ful att vi inte står ut med att se på den. den trycker ner en peruk över det grinande ansiktet och gömmer sig bakom ett par stora solglasögon och vi går på vårt eget trick gång på gång. att inte känna igen den utan istället tror att det är personen som väcker avunden som är felet. ingen slump att rätt många av budorden handlar om avund. att ha begär till sin nästas åsna kan sätta krokben på vilket bra liv som helst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *