”Jag läste era papper och, ja jag brukar inte berätta så mycket om mig själv här på jobbet … Jag ville bara säga att jag har flera barn i familjen som inte är mina biologiska. Det går nog bra ska ni se. Hej då och lycka till!” Med dessa ord avslutade hon av sitt skift, den underbara barnmorskan, och ersattes av sin kollega som inte såg mig i ögonen när hon talade med mig och som inte lyssnade på vad jag sade. Men det är en annan historia.
Jag vet inte om den första barnmorskan var adoptiv-, foster eller bioförälder, men bara dessa få ord gjorde att jag som adoptivmamma kände en viss sorts gemenskap med henne på direkten. Hon visste något om vår verklighet. Hon anade min oro över att plötsligt få ett ”överraskningsbarn” biologiskt i familjen.
En liknande upplevelse hade jag förra veckan i en av lilla P:s lekklubbar. Det blev tal om skriftskola och en av tanterna sa i förbifarten att hon ofta besöker sommarlägren med sin motorcykelklubb Gospelriders. De brukar ta ut konfirmanderna på åkturer med cyklarna.
Det kändes lite som att likt de första kristna rita fisksymbolen. Bara några få ord, och plötsligt vet jag att vi delar en hel värld.
