Pappan satt med oss, arg vid köksbordet och berättade vad som hänt. Hans son hade slarvat med trappans port som ska hindra lillebror från att tumla ner för vindstrappan. Storebror intygade att babyn nog inte skadar sig fast han faller. ”På klubben sa de att lillebror har en skyddsängel.”
– Jag meddelade dagen efter att vår son kommer inte längre till klubben.
Diskussionen tog vid om huruvida det var ok att sätta barnen i religiös klubbverksamhet. Föräldrarna i sällskapet var bekymrade över skolans och eftisverksamhetens inflytande över barnen.
Det är inte ok om barnen blir fatalister av att tro på änglar. Det är inte ok om barn skräms för döden. Det är inte ok om barn går och fördömer varandra till förtappelse. Undervisningen gör starka intryck på de unga – speciellt under dagis- och förskoletiden. Barn tar till sig bilder om himmel och helvete – och det kan bli too much för ett barn. Tja, för vem som helst.
Nu har inte kyrkan monopol på eftermiddagsverksamheten. Men kommunen behöver inte sköta saken och rätt få andra är intresserade. Sniket och smart, tycker kyrkokritikerna.
– De lär ut sagor, beklagade sig en annan förälder. Tja, sagor är en viktig del av barndomen. Vi lär oss mycket genom berättelser. Men den kritiska pappan har kanske en poäng i på vilket sätt historierna berättas. Hur många föräldrar vill att barnen ska lära sig att jorden skapats på sex dagar? Hur nyanserat kan en lärare förklara en balans mellan religion och vetenskap för en sjuåring? Och om man inte helt ska tro på vad som lärs ut om religionen. Vad ska man då tro på av undervisningen? Och vem avgör vad man ska tro på?
Jag har inget emot att mina barn får inblick i den barnvänliga dimensionen av kristendomen. Historierna om edens lustgård, Noaks ark, undren. De är medryckande berättelser och jag diskuterar dem gärna med barnen. Men jag vet att alla inte går med på det samma, utan snarare skjuter ner det andliga resonemanget: ”Nej, jag är inte skapad av någon gud! Och det är inte du heller!”, som den ena pappan hade tvingats kontra sin dotter. Det är otacksamt att försöka förklara de stora religiösa mysterierna för barn. Vuxna har också olika sätt att förstå dem.
Beroende på hur man ser det är det omöjligt/svårt/oundvikligt/lättast/tvunget att välja religion för sina barns räkning. En okyrklig kompis skickade sin dotter till söndagsskola för att hon skulle få prova sig fram och bilda sig en uppfattning. Söndagsskolläraren berömde den öppensinnade inställningen. Trebarnsmamman till söndagsskollärare gav ändå aldrig egna barn samma möjlighet.
Varken religionsundervisningen eller psalmsång på morgonsamlingarna ger bestående men, fast en del är övertygade om det.
– Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om mitt barn kom hem och har blivit religiöst, sa pappan vid bordet.
Jag vet inte om pappan behöver bekymra sig för det, varken för att det skulle hända eller om det skulle hända.
Jag tycker det är tråkigt att föräldrar inte vill eller vågar diskutera tro med sina barn. Det är inte lätt och jag behöver inte ha färdiga svar, men att undra tillsammans och på något sätt vara öppen för att man kan tro olika och ändå vara vänner. Min son var 5 år då han undrade varför några barn ibland får annan mat. Då diskuterade vi att islam inte tillåter griskött men att kristendomen gör det. Sedan är en av de vuxna vegetarian, men det har inte med religion att göra. Nej, det var lite förvånande att diskussionen kom upp under en veckohandel, men jag ville ändå ta den. Då barnen undrar säger jag hur jag tror, men att de får tro som de gör. Oftast vill de ännu tro som jag, men jag tror på att då jag ens öppnar för möjligheten att någon kan tro på annat sätt växer de upp med en respekt för andra. Att tro på vetenskapen är möjlig fastän man tror på Jesus. Att tro på julgubben är möjligt fastän man själv köper några julklappar, liksom.
Är jag ute och cyklar nu, eller finns det en rättighet till religion i Fn:s deklaration om mänskliga rättigheter? Eller i barnkonventionen? Isf är det att bryta den då man kör över barnatron eller barnaundran om tro, utan att diskutera.