Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Den som tiger håller med

31 aug , 2013, 08.00 NinaÖ

 

– Jag är brun och mamma är gul, sade lilla P härom veckan.

Han håller som bäst på att lära sig färgerna och antagligen var det bara ett konstaterande utan större funderingar kring hudfärg. Ärligt talat så tror jag inte att han ännu har insett att det skulle vara någon större skillnad. Vi bor på ett område där majoriteten av barnen på lekplatsen är färgade. Ibland är vi ensamma vita föräldrar i parken bland en massa fotbollstokiga små mörka killar.

Ungefär samtidigt läser jag att nynazister har bas i Tattarmossen. Kanske är det nu inte helt på vår bakgård men tillräckligt nära för att det ska kännas obehagligt. I samma tider fäller också en av mina goda vänner en rasistisk kommentar. Sådär i förbifarten som ogenomtänkta kommentarer ofta faller. Jag blir så paff att jag inte lyckas kommentera det. Situationen går förbi. Det grämer mig.

Hittills har lilla P blivit genomgående väl bemött. Inte en negativ kommentar har vi fått fastän adoptionskurserna förbereder en på det värsta. Men visst gruvar jag mig för vad han kommer att få stå ut med i framtiden. Åtminstone så måste jag själva börja ta tag i alla sorters rasistiskt struntprat som ploppar upp här och där. Det är inte okej – och den som tiger håller med.

Läs också

2 kommentarer

  1. Anna skriver:

    Din text berör. Jag vill uttrycka all sympati jag kan men hittar inte orden. Hoppas den lille inte får utstå mer än han klarar av, folk är jätterasistiska i Finland, rasistiska mot allt som är annorlunda-inte bara hudfärg.
    Och absolut är det samma sak : att tiga och att hålla med.

  2. NinaÖ skriver:

    Tack! Vad ska vi göra för att byta ut rädslan för allt främmande mot nyfikenhet? Som den lilla pojken i ett lågstadium någonstans i norra Finland som först stirrade en låååång stund på den första mörkhyade mannen han någonsin träffat. Men sedan tog pojken mod till sig, smög fram till mannen och viskade i hans öra: det finns en person i mitt dataspel som ser helt ut som du. Jag hörde berättelsen på adoptionsträffen för Sydafrikafamiljer. Tycker den är hoppingivande, att åtminstone barn kan låta nyfikenheten ta över och vågar ta kontakt med det okända.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *