Andetag

I onsdags deltog jag i en pastorskonferens i Örnsköldsvik, med namnet Älska Norrland. Det var en tredagarsträff för 60-talet pingstpastorer och en punkt i programmet var ”Frikyrka – trygghet eller tvångströja?”. En förmiddag fick jag och Peter Hallström, två personer uppvuxna i frikyrkliga familjer, berätta våra livshistorier. Komma med kritik och någon form av analys om vad som gick fel. För mycket gick fel. Mycket har gått fel för många som vuxit upp i dogmatiska miljöer.

Jag ska inte gå jättemycket in på vad vi talade om, men en sak som Peter Hallström sa fastnade hos mig. I avslutningen när samtalet på något sätt skulle sammanfattas, sa han att ”Kyrkan tog ifrån mig rätten till en egen gudsbild”.
Det är kanske inte upp till mig att försöka förklara vad han menade, men i korthet handlade det om att han när han inte fann sin plats i församlingen inte heller kunde fortsätta att tro på Gud. Han blev ateist. Något som vad förödande då han sedan dess levt med en väldigt stark gudslängtan som tagit sig olika mer eller mindre destruktiva uttryck.

Förra helgen, innan jag deltog i konferensen, läste jag en ny roman av Christina Stielli. Allt för din skull. Och den beskriver exakt det som Peter Hallström försökte förklara. Svårigheten att skapa en egen gudsbild när man sedan födseln blivit itutad en sträng, straffande Gud, av personer som använt denne Gud för att utöva makt över andra. I kärlekens namn.

Romanen handlar om Karoline som är mitt i puberteten. Den handlar också om en familj i utförsbacke, en familj som går sönder inför läsaren. En familj som kretsar kring predikanten Aron, Karolines morbror. En dogmatisk man som använder sitt mandat som ledare i församlingen till att på olika sätt styra och bestämma över församlingsmedlemmarna, men främst över sin syster, Karolines mamma, och deras familj. Han använder kärleksbudskapet som alibi för att kunna tafsa på småtjejer, och han är inte sen att hota med helveteseldar och evig förbannelse för den som inte lyssnar på honom eller gör som han säger.

När Karoline försöker få sina egna känslor att förenas med det budskap Aron predikar blir det svårt, för att inte säga omöjligt. Och Karoline som aldrig fått någon alternativ bild av Gud, som inte har något val, väljer till slut att sluta tro. Eftersom hon inte vill ha paketet som levereras ihop med tron. Paketet som handlar om hundratals regler, straff, skuld och framförallt ett glädjelöst liv. Samma glädjelösa liv som hennes föräldrar lever. Ett glädjelöst liv som är svårt att få ihop med Bibelns budskap om kärlek och glädje för den som väljer att leva med Jesus.

Jag får ofta höra att frikyrkorna blivit mer liberala. Mer toleranta, mindre dogmatiska. Det är bra.

Men jag får lika ofta höra berättelser liknande Peters, och Karolines, som utspelas idag. Och det är så fruktansvärt tragiskt. Framförallt drabbar det personer som lever mer eller mindre isolerade, i ett religiöst sammanhang. Personer som inte har andra vänner än dem i församlingen, som inte getts utrymme att skapa en egen relation till Gud. Som blir påtvingade en enda sanning, som är en sanning utifrån en eller några få personers tolkning.

Aron i romanen är en extrem person. Jag vill tro att de flesta dogmatiska predikanter ändå har en god vilja, goda intentioner, och inte är elaka eller onda människor som utnyttjar sin ställning till att göra andra medvetet illa. Men som ändå gör det, förblindade av det faktum att de sällan blir ifrågasatta, ständigt hyllade och beundrade, och tappar verklighetsuppfattningen. Det är farligt oavsett sammanhang.

I romanen Allt för din skull beskrivs ett generalfel, som jag aldrig riktigt har förstått. Karoline får inte umgås med icke-kristna vänner. Jag känner delvis igen det. Och att mina föräldrar i hög grad umgicks med andra församlingsmedlemmar. Vilket är otroligt märkligt eftersom Jesus ingenstans säger att hans lärjungar ska isolera sig och aldrig umgås med personer som inte tror. Vilket är märkligt med tanke på budskapet om mission. Hur ska en kunna sprida budskapet om en aldrig träffar andra än de redan frälsta? Mission är knappast framgångsrik om den bedrivs genom dörrknackning och påträngande fördömanden. Mission lär vara mer framgångsrik om den sker genom att helt enkelt vara ett föredöme. Visa att man är en trevlig prick som dessutom verkar ha ett bra liv och vara tillfreds. Göra gott utan att döma andra. Och låta var och en skapa och leva med sin egen gudsbild. Varje bild av Gud är en människas tolkning av Bibeln, och det finns ingenting som säger att Arons tolkning, min pappas, Peter Hallströms pastors eller någon annans tolkning är den rätta.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av kristen tro och församlingsbyggande att läsa Christina Stiellis roman. Inte för att den gör anspråk på att vara en allenarådande sanning, den är en fiktiv historia. Men jag tror att många känner igen sig, om inte i allt så åtminstone i delarna. Mitt största problem var att jag hade svårt att placera romanen i tid. Vissa saker kändes 20-tal, andra 90-tal. Dessutom mådde jag ibland direkt fysiskt illa av igenkänning, när det handlade om de mer extrema formerna av isolerande församlingsliv, överanvända bibelord och sånger från Segertoner. Men om man bortser från det går det att läsa romanen som en berättelse om hur lätt det är att hamna snett, även med den godaste vilja. En påminnelse om att låta var och en skapa sin egen bild av Gud. Och kanske framförallt – att våga ifrågasätta och kritisera sina ledare. De har nämligen inte alltid rätt. Ibland är de väldigt fel ute.

Allt för din skull, Christina Stielli, frikyrka, Peter Hallström