Det är kväll. Jag har precis lagt mina två barn. Det har varit en ansträngande dag. One of those days. Det har varit en sådan dag då jag låst in mig på toaletten en stund och tagit en paus från barnen som varit irriterade och arga och gnälliga och skrikiga. (Kanske unnade jag samtidigt även dem en paus från sin irriterade far.) Inne på toaletten tog jag det här fotot av mig själv, och jag ser ju onekligen irriterad och sur ut:
Det som hände när jag la barnen i säng var följande: Klockan var strax efter nio. Jag pussade dem båda godnatt. Gav dem vatten. Drog gardinen för fönstret i barnrummet. Stoppade om dem där de låg i sina sängar. Och så kommer den. Sonens enkla fråga. ”Pappa, kan du be?”
Vi brukar ofta be kvällsbön. Jag ber Gud välsigna oss alla och alla dem vi älskar och har nära oss. Hjälpa oss vara bra människor. Jag brukar be Gud att han ska hjälpa oss då vi känner oss ensamma. Att han ska visa oss hur vi kan bli och vara vänliga och hjälpsamma människor mot varandra. Men i kväll sa jag, då sonen frågade om jag kan be för dem, att jag inte orkar. Att jag inte har tålamod för att be just nu. Sonen förstod. Han sa att mina nerver är slut, att det var helt okej.
Men det var inte helt okej. Just nu, där jag sitter i min soffa i vardagsrummet och skriver, önskar jag att jag hade bett tillsammans med barnen. Inte för att jag tänker mig att vi går under i och med att vi inte bad tillsammans just i kväll. Men jag önskar det för att jag ännu kan se sonens ansiktsuttryck framför mig. Jag kan se hans min. Hans ögon som var lite större än vanligt. Hans förvåning inför att pappa inte orkar be; är inte bön något bra, något som för oss närmare både varandra och den Gud vi tror på?
Ibland orkar jag inte även om jag vill.
