En gång i tiden var jag engagerad i en pingstförsamling. En viktig del i engagemanget var att evangelisera. Det kunde ske på olika sätt, men i min församling och bland ungdomar var det vanligt att traska omkring på stan på fredagskvällarna och prata om Gud med förtappade själar. En förtappad själ identifierades enkelt genom att den ofta var påverkad av alkohol eller andra droger. Jag såg det som min uppgift att förklara för alla dessa stackare att de var ute på hal is, och att de skulle göra bäst i att be Jesus förlåta deras synder och så slå in på en drogfri bana.
Även bland de äldre i församlingen var en hel del av evangelisationen inriktad på personer med drogproblem. Och många är de som blivit fri från olika former av missbruk genom att börja leva för Gud istället för drogerna. Gott så.
Något som slagit mig sedan jag lämnade min församling, och börjat titta på alltihop med viss distans, är följande:
Det fanns alltid oerhört mycket kärlek, omsorg och öppna famnar för personer som enligt devisen ”alkohol är synd” var förtappade. Dessa tog man hand om. Hade överseende med, förståelse för, och varje litet framsteg på den stapplande krokiga stigen mot himlen möttes av uppmuntran och beröm i massor. Dessa personer skulle ju känna sig välkomna hos oss. De skulle tas om hand och välsignas av nåden, förlåtelsen, Guds kärlek. Varför också många personer som kom från helt annan bakgrund och miljö än den frireligiösa mycket riktigt kände sig välkomna och älskade i kyrkan och församlingen.
Men. När en person som är uppvuxen i rörelsen, eller någon som varit med en längre tid och börjat lära sig kartan och vet vilka stigar som är de rätta att följa, gör något som inte ingår i ett rätt leverne, som exempelvis dricker alkohol eller valfri annan försyndelse, då verkar inte nåden, förlåtelsen och kärleken vara lika stark längre. Den personen ska på något märkligt sätt veta vad som gäller och därmed också klara av att leva syndfritt och riktigt. Den som inte klarar det möts i högre grad av uppläxning, fördömande och bannor. Varför det också, åtminstone i min församling, på min tid, var vanligt att medlemmar som borde veta bättre inte vågade visa sin synd, inte vågade vara sig själva, inte vågade berätta när de hade problem, eftersom de förväntades vara syndfria. Felfria.
Något som i sin tur gjorde problemen större än de kanske skulle ha varit om förlåtelse och kärlek varit mer närvarande och omfattat alla, a-lagare som bjöds in från gatan lika väl som personer uppvuxna i kyrkbänken.
Jag kan inte finna någon täckning i Bibeln för att nåden endast gäller personer som är nyfrälsta eller ännu inte inne i gemenskapen. (Paulus räknas inte)
Jag finner endast upprepningar om att Gud älskar alla, om att alla är syndare och att Jesus dog för våra synder varför det faktiskt är okej att inte vara en perfekt människa, oavsett bakgrund, oavsett orsak. Nåden finns för både hedningar och djupt troende. Alltid. Det finns ingen gräns där man anses vara så lärd att Gud plötsligt ställer högre krav på ett fläckfritt leverne.
Jag har mina teorier om varför det är så här, men är nyfiken på dina? Har du liknande erfarenheter? Eller är mina erfarenheter av detta särdeles dåliga?
Jag beundrar människor som skänker en hjälpande hand åt sådana som saknar medel att hjälpa sig själva. Varför skall man däremot blanda in Gud, Jesus och allehanda bibliska filurer i denna helningsprocess? Det överskrider mitt förstånd. Visst, drogmissbrukaren kan bli kvitt sitt drogberoende men ersätter detta med ett annat beroende som kanske i en rent fysisk mening är sundare men som hämmar den fria tanken. Folk får tro på vad tusan de vill, folk får be till påskharen om det hjälper dem att ”slå in på en drogfri bana”. Gott så. Det är däremot intellektuellt ohederligt att i efterhand påstå att Jesus hjälpte mig att bli kvitt mitt drogmissbruk. Tacken tillkommer en eller flere godhjärtade medmänniskor som ville ditt bästa, inte Jesus. Visst, jag förstår mycket väl poängen med att pladdra på om Jesus åt s.k. förtappade själar. Jag förmodar att få missbrukare har viljestyrka nog att utan hjälp och stöd från utomstående (helst transcendenta övermänskliga krafter) lämna drogerna bakom sig och starta ett nytt drogfritt kapitel i livet. Dock tvivlar jag kraftigt på att folk som i kristendomens namn, ofta å någon församlings vägnar, hjälper missbrukare och diverse a-lagare har fullkomligt altruistiska avsikter. Nej, jag förmodar att efter rehabiliteringsprocessen önskar man att alla f.d. förtappade själar skall dela församlingens livsåskådning. Allting var ju Jesus förtjänst när allt kommer omkring, alltså dags att återbetala skulden.
Som ateist/humanist är jag fullkomligt övertygad om att en god moral och ett sunt leverne har absolut ingenting med Gud att skaffa. En människa kan vara godhjärtad, vällvillig, ödmjuk, hjälpsam, generös etc utan några övernaturliga inslag. Men jag skall besvara din fråga ur min synvinkel. Religion är till syvende och sist liktydigt med indoktrinering. Vilket redan ditt engagemang i pingstförsamlingen bevisar, dvs. om er favoritsysselsättning på fredagskvällar var att predika nykterhet åt sådana som ni kallar förtappade själar. Det är ju klart att församlingen irriterar sig på dem som redan torde veta ”vilka stigar som är de rätta att följa” men som sedan ändå avviker från denna väg till himmelriket. Församlingen vill ju naturligtvis satsa sin tid och sina resurser på att få nya själar att omfatta en given doktrin utan att ifrågasätta den. Väl inne i gemenskapen är det bäst att lyda. Nej, jag och min familj anser att det går att leva ett etiskt och meningsfullt liv utan religion. För oss går det hur bra som helst och vår moral härstammar absolut inte från Gud. I takt med att människans sociala kontakter bredde ut sig under de senaste årtusendena, för att till sist få globala proportioner som idag, tvingades vi efterhand att utvidga vår medkänsla och förståelse för andra så att vi slutligen (åtminstone i teorin) blev kapabla att dela perspektivet hos människor på andra sidan jordklotet. Människans moral utvecklades i det mänskliga samhället och somliga, så som jag, vill hävda att vi har det naturliga urvalet att tacka för denna pliktkänsla att handla rätt mot andra. I och med att flera icke-nollsummerelationer uppstod mellan olika samhällen och kulturer har det helt enkelt gynnat folk att samsas eller att åtminstone bete sig hyggligt mot sina grannar, då bägge parter har insett att de har mera att vinna på ett samarbete än på envis intolerans.
Människans har inte bara rätt utan även en skyldighet att tänka fritt, ofjättrad av religösa dogmer och irrationell vidskepelse. Jag säger som Nietzsche att ”så mycket kärlek och godhet finns inte här i världen att man har rätt att slösa bort dem på uppdiktade väsen.” Älska varandra, älska livet i alla dess former. Hjälp din medmänniskä för att du vill det, inte för att din församling eller Gud vill det.
Mats, du skriver att ”religion är indoktrinering”. Men ateism är inte det då eller? Varför är det mer ”neutralt” om en ateistisk förälder lär sitt barn att ateism är rätt än då en kristen lär sitt barn att kristendomen är rätt? Och enligt min mening är ateism också en religion, att inte tro på Gud är också en tro.
Daniel, Ni lät påskina att även ateism är indoktrinering. Så som jag ser på saken är det raka motsatsen. Nyateister som t.ex Richard Dawkins, Christopher Hitchens etc har förvisso en annan inställning till saken. Personligen saknar jag visserligen en tro på en transcendent Gud men å andra sidan håller jag inte på med ett aktivt avvisande av en sådan heller. Det vill säga, jag lär INTE min dotter att det är fel att tro på Gud, ej heller lär jag henne att just pappa och mamma lever och ”tror” som man bör. Jag uppmuntrar henne att använda sitt eget förnuft och göra rationella överväganden i allt! Jag råder henne att INTE blint tro på saker och ting, och där ingår även sagorna som återfinns i Bibeln. Och visst är det också i en viss mån mera ”neutralt” att göra så här eftersom min dotter (när hon växer upp) har t.ex. friheten att själv välja sin sexuella inriktning, vilket man inte har om familj och släkt hyser starkt religösa åsikter. Tro mig, jag har sett detta på nära håll och det är inte en vacker syn då en son eller dotter bannlyses från sina forna nära och kära. Om däremot ateismen är en tro i samma bemärkelse som kristendomen är en tro, går dock att debattera. Kanske…
Jag, observera JAG, ser på saken så här. Först och främst verkar det som om somliga brukar blanda ihop begreppen ateism och humanism totalt, och folk har mycket varierande tolkningar av själva ordet ateism. Jag säger inte att det är Ni som är förvirrad. Absolut inte. Kanske det är jag som har en litet suddig bild av dessa, men min ståndpunkt är trots allt klar. Humanisten har inga arroganta sanningsanspråk, åtminstone inte i samma grad, som de anser vara universellt giltiga över tid och rum, till skillnad från den bibeltrogne. Visst, humanisten tror på s.k. vedertagna sanningar om t.ex. naturens beskaffenhet eftersom vetenskapens förklaringar till kosmos gåtor är betydligt trovärdigare än allehanda övernaturliga pseudovetenskapliga nonsens teorier. Humanisten vet att vetenskapen inte kan förklara allt, möjligtvis gör den det i framtiden, men även det håller humanisten för mycket osannolikt. Humanisten är också redo att ompröva och omvärdera (rentav förkasta) så kallade vedertagna ”sanningar” om nya forskningsresultat i framtiden ger en god och förnuftig anledning därtill. Religösa människor är i regel sällan beredda att ompröva någonting alls, en sådan uppfattning har åtminstone jag fått av flertalet religösa människor som jag diskuterat med. Därför finner jag det sannerligen lustigt när jag jämnt och ständigt får höra att det är jag som inte har ett öppet sinne, av folk som tror att Jorden är sisådär 6-7 tusen år gammal. Va fan? E den nu verkligen det? Det är ju sannerligen klyftigt att tuta sådant skitprat i sina försvarslösa ungar och därmed försäkra sig om att de blir mobbningsoffer i skolan. (Mina f.d. ”kristna” grannar, och deras vänner och bekanta, gjorde precis detta, och fördömde mig när jag som 10 åring förhöll mig ytterst tveksamt till dessa utsagor. Jag påstår dock INTE att alla religösa delar dessa absurda tankar). Vad är det egentligen för egenkära jäklar som här i västvärlden sitter och tackar Gud för sin mat och diverse bagateller när miljoner och åter miljoner lever utan rent vatten, mat och tak över huvudet? Vad gör oss så privilegierade i den allsmäktige Guds ögon när andra svälter? Det är så bakvänt att det inte är klokt.
”Att inte tro på Gud är också en tro”?
Visst, visst… Och min hobby är att inte samla frimärken.
Hej Sofia och tack för din text!
Jag vill kommentera det här med synd. Synd betyder ”att missa målet” och målet är alltid Gud, enligt kristendomen.
Vad är då synd? Martin Luther menade att synd var lika med begäret. Det innebär i teorin att det mesta kan betraktas som synd. Protestanter av olika riktningar, inte minst pingst, har i stort ärvt Luthers definition.
Katoliker och ortodoxa menar dock att synd är lika med dåliga handlingar. En dålig handling måste vara utförd av fri vilja och personen som utfört den måste vara medveten om att handlingen var dålig. En dålig handling i gott uppsåt, behöver nödvändigtvis inte vara en synd.
Synden är alltså större hos protestanter än hos katoliker. Störst är synden hos pingst och det beror på att nästan allting är synd hos dem. Samtidigt vägs det upp med att nåden är oerhört stor.
En till jämförelse, nu utifrån begreppet ”frälsning”:
Hos pingstvänner talar man om vilket datum man blev ”frälst” – som om frälsningen skedde en gång för alla, likt ett blixtnedslag. Frälsningen är nåden som man tagit emot i sitt hjärta. Eftersom allt är synd behöver man ta emot nåden – den enda utvägen (enligt Luther).
Katoliker pratar annorlunda om frälsning. Frälst betyder ”fri-halsa”, alltså att få halsen fri (det får en att tänka på sådana där medeltida redskap där man satte fast någons huvud och armar i en trägrej). När är man då frälst? Jo, det kan variera från dag till dag. Man var kanske fri-halsad (i känslomässig bemärkelse) ena dagen, men sedan började man utföra de där dåliga handlingarna igen… därefter gick man i mässan och då ordnade det upp sig igen… osv.
Thomas av Aquino (katolikerna) säger att avundsjuka aldrig kan vara en synd, eftersom den känslan kommer från något som egentligen är gott i sig – viljan till att förändra sin situation. Om avundsjukan däremot går från känsla till faktisk handling som leder till förstörda relationer, mm, är det en synd. Återigen: synden är lika med handlingen.
Hos pingstvännerna är avundsjukan i sig en synd, eftersom Luther säger att synden är lika med begäret.
Det är väl inte endast Luther som säger att det onda begäret är synd? Också en viss Jesus förde ju tydligt fram i Bergspredikan att redan den onda viljan/begäret, t.ex. att känna sexuell åtrå till en kvinna, är att synda. Om man har sett med begär på någon som man inte är gift med så har man enligt Jesus redan brutit dennes äktenskap ”i sitt hjärta”. Och i Mark 7:21 ff säger Jesus: ”Det som kommer ut ur människand det gör henne oren. Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren”. Jag har svårt att se hur någonting som inte är synd skulle kunna göra oss orena? Därför måste även Jesus även onda tankar vara synd. Roten till det onda så att säga. Så inte var detta Luthers påhitt inte. Däremot kanske Luther aktualiserade denna sanning ur Guds Ord pånytt. Eftersom den katolska kyrkan på hans tid hade fördunklat Skriftens sanningar så mycket.
Det är sant att synden kan komma från människans hjärta. Men det är inte den övergripande sanningen. Och när man talar om synd bör man tala om det övergripande, det generella. För det finns ju exempelvis människor som drabbas av hemska tankar (demoner) – alltså sådant som de själva inte kan rå för. Och för att något ska vara synd måste det vara människans eget fel.
”Om man har sett med begär på någon som man inte är gift med så har man enligt Jesus redan brutit dennes äktenskap i sitt hjärta” skriver du, Daniel N. Och det stämmer ju. Att se på någon med begär är att begå en handling. Synden är lika med handlingen, enligt katolikerna.
Angående det onda så behöver man prata om djävulen. Och jag gör här en mindre utläggning om viktiga bibliska begrepp:
Ett tecken är ett tecken. När ett tecken får en betydelse, är det en symbol. Symbolen ger sammanhang, enhet. Motsatsen till symbol är diabol. Diabolen är det som splittrar, alltså motsatsen till enhet.
När man sedan översätter begreppet diabol (diabolos) blir det djävul (djävulen). Denna varelse är en av Gud skapad varelse vars makt därför inte är obegränsad. Det Fjärde Laterankonciliet slog fast att ”Djävulen och de andra demonerna har förvisso skapats som naturligt goda varelser av Gud, men det är de som gjort sig själv onda.”
Deras ”fall” består i att de i ett fritt val på ett radikalt och oåterkalleligt sätt har sagt nej till Gud och hans rike. I Joh 8: 44 kallas han för ”lögnens fader” och i 1 Joh 3:8 att han ”har syndat ända från början”. I samma brev slås fast att ”Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk”. (1 Joh 3:8)
Om det goda är relation (Jesus lär oss detta), så är det onda icke-relation. Det onda är ”hålet i byggnaden” – det som saknas, det som gör att ”byggnaden rasar”.
När Anders Behring Breivik begick sina fruktansvärda terrorhandlingar så var det ondska. Om han inte mördat personerna, så hade han känt med dem. Det hade funnits en relation. Men nu var det något som saknades. Det fanns en lucka, något som stoppade hans sanna känslor. Denna ”lucka” är ondska. Ondskan är alltså en avsaknad av något i stunden.
Onda tankar är alltså sådant som kan leda till negativa konsekvenser för andra och en själv. Men känslan är inte allt, utan man kan med förnuftets hjälp undvika att utföra sina onda tankar. Man kan exempelvis säga till sig själv ”även om jag är kär i den kvinnan, så kommer jag inte att tråna efter henne med blickar och göra henne osäker på sitt äktenskap”. Då har förnuftet segrat och man har lidit. Denna lidelse är inte en synd.
En stor skillnad mellan lutherdomen och katolicismen är att katoliker hävdar att människan har en fri vilja. Luther hävdar att människan inte har en fri vilja. Utan fri vilja, kan du inte ens tala om handlingar utan då är ju allt förutbestämt. Det var förutbestämt att du skulle synda! Så, vad göra åt saken? Jo, nåden allena – den enda utvägen.
Varför det inte finns någon fri vilja enligt Luther, beror på att han baserar hela sin teologi på några lösryckta meningar ur Romarbrevet. Det är ju trots allt bara ett brev av 13 i NT. Man måste, menar katoliker, utöver NT läsa hela bibeln och väga alla motstridiga uppgifter mot varandra. Dessutom bör man ta hänsyn till traditionen. När man gör detta, kommer man enligt katoliker fram till att det finns en fri vilja.
Fast allt det här teologibluddret säger ju inte ett smack om Sofias fråga, varför ofrälsta alkoholister möts med så mycket mer förståelse och förlåtelse än syndare inifrån de egna leden, eller?
Men det där kommer väl fram redan i Bibeln — är det inte Jesus själv som berättar liknelsen om den förlorade sonen? Lustigt nog har jag aldrig hört någon kristen uttala sig om den *egentliga* poängen med den historien: Fy sjutton vad orättvist mot brorsan som *inte* rumlat runt, att det ställdes till med ett sådant ståhej om den slarvigare brodern!
Över huvud taget verkar kristendomen, om man läser bibeln det minsta kritiskt, som en djupt orättvis religion.
Lite till:
Enligt katoliker/ortodoxa är det inte en synd att dricka alkohol. Däremot, om ens drickande skulle påverka ens relationer negativt, då skulle det vara en synd.
Kan barn synda? Nej, det är omöjligt enligt katoliker/ortodoxa eftersom det krävs en viss medvetandegrad för att en synd ska betraktas som synd. Dessutom måste man ha utfört handlingen med fri vilja och varit medveten om handlingens negativa konsekvenser. Barn är alltså syndfria, liksom svagt begåvade (eller utvecklingsstörda) vuxna människor. Ju större medvetenhet, desto större ansvar, enligt katoliker/ortodoxa.
Hos pingst kan nog barn synda, eftersom synd är lika med begäret. Givetvis inte spädbarn, men däremot kanske tioåringar? Har själv inte koll på praktiken, utan jag tänker bara vilka de logiska konsekvenserna blir av Martin Luthers definitioner.
I Romarbrevet står det: ”alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”. Är små barn inte människor?? Eller har Bibeln rätt då den säger att ALLA har syndat?
bibelstället jag citerade var Rom 3:23
Skulle bara vilja ha ett klartydligande om din parentes ”Paulus räknas inte”. Menar du att du försummar det han skriver – eller att han själv inte fick uppleva nåd innan han blev frälst? Eller något helt annat?
Tänkvärd text! Tack för tankegångarna.
Tankar ang Mats svar. Jag är fullständigt övertygad om att man kan göra goda handlingar utan att blanda in Gud i kompotten, men om Jesus faktisk är den han säger att han är – livets bröd, sanningen och vägen, du har hört det förut. Så betyder det att det blir själva källan varifrån samtliga goda handlingar utgår. Det är den kristna tron, om det inte stämmer överens med ens egen trosuppfattning finns det ju ingen anledning att prata om Gud i samband med goda gärningar. Poängen blir väl snarare att om man kan gå till själva ursprunget för allt gott klarar man så mycket mer goda gärningar än av egen kapacitet. Samtidigt finns det kyrkor och människor som handlat så långt ifrån mänskligt – och således Jesus-likt – att man frestas att försumma hela paketet. Sådana församlingar och individer vill jag inte stå bakom. Jag vet vad Jesus gjorde och var jjag själv står, och önskar att jag kan få göra mer gott, och förlåta mer än vad jag skulle klara av i egen kraft. Den som känner annorlunda har precis lika rätt till en sådan uppfattning som jag till min.
Eller, förbiser många att NT i dess nuvarande form sammanställdes först nångång på 300-talet av kyrkans män som hade egna intressen att bevaka? Och samma män förkastade ett helt drös andra texter som de betraktade som kätterska, eftersom dessa inte passade ihop med deras ambition att forma kristendomen till ett maktmedel. Så det var mycket annat som inte heller räknades som ”viktigt”, så om nu Paulus räknas eller inte så…
Men, tack för ert svar till mig. Ni tycks vara ytterst tolerant och ert svar var väldigt diplomatiskt. Men själva ursprunget för allt gott finns inom var och en av oss. Eller så finns det inte. Någon vill naturligtvis säga att Jesus finns inom var och en av oss, men det var inte så jag menade det. Men om man tror sig klara av att förlåta mer, göra mer gott etc, tack vare Jesus så vackert så. Det är väl i längden inte så stor skillnad om man blir en ”godare” människa tack vare en illusion av Gud eller en verklig Gud. Skillnaden kommer in i bilden då man börjar fördöma folk på basen av vad uppdiktade väsen har sagt. Som den ökände Päivi Räsänen, för att nu ta ett enkelt exempel. I egenskap av minister borde hon definitivt inte predika vad andra borde få göra eller inte få göra, med bibeln som stöd. Om ni tillåter mig att parafrasera en hädangången sci-fi författare vid namn Robert Heinlein. ”Not one of those people said: ”Please pass this law so that I won’t be able to do something. It was always something they hated to see neighbors doing. Stop them for their own good and not because the anyone else claimed to be harmed by it.”
Jag menar att jag valt att inte ta det han skriver på så stort allvar de gånger jag tolkar det som om han tänker och formulerar sig på annat sätt än Jesus gjorde. Jag tycker att Paulus och hans dogmer har fått alldeles för stor plats i kristendomen.
Ingen seger känsla när synden har sårat oss eller dåligt betende mot andra får också samvete att sörga och mår dåligt men vi har Jesus blod som rensar oss från synd och från allt onsken som slår så hort mot oss och den Heliga Ande hjälper oss til seger och tröstar oss och ger vishet och omsorg i Herren tack med välsignelse ,keijo söderälje