Julafton är värst men midsommar fungerar också. Jag planerar och organiserar, bygger upp hisnande förväntningar på den perfekta helgen. Vanligen slutar det i besvikna tårar över att festligheterna vägrar följa mitt detaljerade manus.
Årets midsommaraftonsversion av bråka-gråta-prata-sluta fred-scenario måste nog vara ett rekord eftersom jag klarade av det redan innan lunchen i går. Med småbarn inblandade är det totalt onödigt att planera på detaljnivå både gällande vardag och fest. Eller så måste man vara beredd att planera om flera gånger – i timmen. Men det är ganska smärtsamt för den som gillar scheman. Förr i tiden hade jag väskan packad redan kvällen innan. Nu får man vara glad om man alls hittar en väska när det är dags att gå hemifrån.
Om adoptionsprocessen var en övning i tålamod så är småbarnslivet en rätt krävande skola gällande bland annat flexibilitet. Jag tror att sommaren är ett utmärkt tillfälle för mig att börja träna på mindre kontroll och mera situationskomik.
Hoppas de hittar hem …
Glad midsommar!
