”Allt för länge sedan någon gift sig”, klagade jag tidigare i vår. Jag gillar nämligen bröllop. Rekordet är tre under samma helg. Och det har blivit tillställningar av rätt olika stuk. Allt från flera hundra personers köttsoppsbjudning på den österbottniska slätten till glamourbröllop med tio rätter på ett italienskt slott. En spartansk hemmavigsel med överförfriskade indiankvinnor i den sydamerikanska slummen till bröllopsfest i ett Washington-garage där hashröken låg tät. De flesta bröllop jag varit på har satt spår. Inte minst mitt eget.
För att invagga mig i ett lugn inför vigseln, konstaterade jag att det räcker att jag säger ett ”ja”. Det är hela ansvaret den dagen. Resten är att luta sig tillbaka och njuta sig igenom festen. Sist och slutligen var det ju inte riktigt så, men tanken kändes betryggande. Mitt ”ja” var sedan så svagt att några kompisar gick och frågade prästen hur jag svarat. Jag var nog säker, om än inte på rösten – men jag skyller akustiken mer än eget tvivel. Mitt i kärleksruset är det lätt att svara ja. Men för de flesta par finns dagar då ja:et skulle bli otydligare än mitt vigsel-ja. Jag tror det är sunt att tvivla och ifrågasätta. Ja:et hörs ibland sämre än andra dagar. Men det hörs. För det känns. För att ett nej inte är ett alternativ. För att ett nej är så mycket mindre än ett svagt ja.
Bröllopsmässan i Helsingfors 2005
Nu ska jag i alla fall gå på andras bröllop. Hela fyra inbjudningar har dykt upp under några veckor. Verkar som det blivit hippt att gifta sig igen. Tecken på det kunde vara den nya finlandssvenska bröllopssajten
Ett tag kändes det som många tänkte lika om giftermål som om tv-licensen: ”det funkkar ju lika bra utan”. Kanske det är gammaldags att behöva en ceremoni för att visa folk att man älskar varandra. Det kan man säkert visa och känna utan ringar och brudvals. Kanske har pressen blivit för stor för att ordna århundradets party. Flera bekanta har bojkottat hysterin och gift sig ”i stillhet”. Vackert så. Och jag tror inte heller att alla vill eller behöver gifta sig, fast en del tycks se det som ett ensamt saliggörande mål. Men många behöver kanske ett offentligt ja. För sin egen skull, för förhållandets skulle – och en del kanske för andras skull.
Dagen jag gifte mig, var tveklöst den roligaste i mitt liv – hittills. För jag menar, när har jag nästa gång att alla släktingar och vänner samlade? Det blir väl på min begravning. Fast då behöver jag inte ens säga ja.
