Jag gillar att läsa lyckliga facebookuppdateringar.
Visst kan det vara irriterande om man själv har en skitdag att läsa att någon annan har ett perfekt liv någon annanstans, men på det stora hela så gillar jag tanken om att vi delar med oss av vår lycka.
Men särskilt när det gäller relationer så är det tydligt att sidan heter Facebook. En sida där vi tar på oss den ansiktsmask som vi vill visa upp för omvärlden. Jag har läst massor av uppdateringar om romantiska middagar, lyckliga stunder, fantastiska bröllop och magiska förälskelser. Men jag har aldrig sett någon berätta om ett uppslitande bråk, en soppåse som man till slut uppgivet tar ut själv eller de där kyssarna som aldrig blev av. Och jag vet ju att sånt händer, för alla, hela tiden.
Jag förstår förstås varför. Besvikelserna är mera privata än lyckan. Men ibland vore det nog ändå skönt att få svart på vitt att ni andra inte bara dansar på rosor hela tiden . Fantiserar om en ”Heartbook” där man skulle dela även det innersta tankarna. Det finns så mycket som vi inte säger till varandra, både i relationerna och till våra vänner. Oftast för att det gör för ont. Men om alla gjorde det så kanske steget skulle vara mindre?
Det skulle kanske kunna se ut såhär:
Blev så sjukt irriterad på min man idag när han igen ignorerade mina frågor om vad vi ska göra på lördag.
Kanske skulle nån svara, tagga mannen och fråga vad som är problemet. Eller varför inte ge ett förslag till lördagsaktivitet?
eller:
Grälade hela natten. Om en skitsak. Varför blev det så?
Kanske skulle grälet fortsätta i kommentarerna, publikt. Kanske skulle någon ge sig in och medla försöka förstå båda sidor… Få ett objektivt perspektiv.
Ja, jag vet… Det är en ganska dålig idé. Men i teorin så tror jag nog att många saker skulle vara mycket lättare om vi vågade prata mer. Med varandra och med våra vänner. Vara ärligare. Relationer är det svåraste och viktigaste som finns och vi behöver hjälpa varandra.
Men lätt är det inte
