För en tid sedan intervjuade jag en person och på frågan om hen tror på Gud fick jag svaret:
”Det gör väl alla? Vad man än säger till vardags, när man sitter där på planet som håller på att krascha så ropar man på Gud.”
I mitt fall är det sant. Även om jag ännu inte varit med om någon flygkrasch kan jag absolut relatera. I situationer när jag är rädd, det kan vara ombord på ett flygplan när det är turbulens, men oftare mer vardagliga situationer, då ber jag till Gud. Aldrig högt, det är inte så att jag ropar, men inuti ber jag. Rabblar i mitt huvud allt ifrån Fader Vår till egna formuleringar om att ta hand om mina barn ifall det skulle hända mig något.
Ändå har jag en väldigt vag bild av Gud. Farbrorn på molnet är inte min Gud. Inte heller är jag säker på könet. Om ens Gud har något kön, varför skulle hen ha det, hen är ju Gud liksom? I min värld har Gud ingen fysisk form. Däremot är Gud allt det där som jag som människa inte kan förklara. Något som finns utan att synas. En energi, som i bästa fall ser och hör mig när jag ber.
Därför gillar jag hur det fungerar hos AA, Anonyma alkoholister. Där erkänner man att man inte har kontroll, och så överlämnar man problemen åt Gud, ”så som man föreställer sig Gud”. Ingen ska känna sig utesluten på grund av bristande tro. Det går att ha en Gud även om man inte bekänner sig till någon religion, även om man inte alls tror egentligen. Det handlar ganska mycket om att bestämma sig, och att erkänna att det finns något som är större än en själv. Gud kan vara en slät sten som man håller i handen. Det viktigaste är inte att andra har samma uppfattning som jag eller förstår min definition av Gud, det viktigaste är att jag vet hur min Gud ser ut, och vågar lita på hen, vare sig det är en sten eller någon som talar till mig ur en brinnande buske.
Hur föreställer du dig Gud?
””Det gör väl alla? Vad man än säger till vardags, när man sitter där på planet som håller på att krascha så ropar man på Gud.””
Nä, det gör jag inte. Det jag säger till vardags gäller. Punkt.
Du kan lika gärna börja ropa på Jultomten när planet håller på att krascha. Med lika stor nytta, varken tomten eller dina andra fantasifigurer kommer hjälpa dig i kraschen. Någonsin.
Hej! Citatet du använder är alltså inte mitt, utan en annan persons. Och jag skriver att för mig är det sant. Jag gör så.
Vilka syftar du på när du skriver om mina andra fantasifigurer? (jag har en väldigt begränsad fantasi)
Hejsan skulle vilja ha en inbjudan till spotify om det går bra tack:) mvh
Jag tror på Det Stora Hela, typ summan av allt som lever och har levt på jorden. Och jag tror att det har en energi och kraft som vi kan vända oss till och hämta ifrån. Det är iallafall dit jag vänder mig med önskan om beskydd av mina barn när det blir turbulens på flyget!
Det är vad jag kallar Gud, efter mycket om och men ska sägas. Just för att de flesta har en föreställning om ”Gud”, så säger man att man tror på ”Gud” så tycker sig folk plötsligt veta vad jag tror på, hur Gud ser ut och vad hen gör.
Överhuvudtaget har vi människor väldigt lätt att utgå från vad vi själva känner till, tror och tänker, och utgå från att det är normen.
Kan du sluta använda ordet(?) ”hen”
Nej, varför ska jag göra det tycker du? Och apropå ditt frågetecken inom parentes – ja det är ett ord.
Helt onödigt att provocera
Jag använder inte ordet hen för att provocera, varför skulle jag? Jag använder det för att det är väldigt praktiskt då jag ej vill avslöja könet på någon. Eller som i fallet Gud – då jag inte tror att hen har något kön.
Sköt om dig
Varför måste man ifrågasätta precis allt så att de skall vara ”könsneutralt”. När kommer pojkarna. Chatigt
Allt skall vara könsneutralt. TJATIGT
Jag blir mer proverad av att Gud kallas ”han”.
Just det, sköt om dig. Otroligt tjatigt.
Jag tänker att var och en har rätt till sin gudsbild, så den som ser Gud som en han får gärna säga just han.
Angående guds kön och guds fysiska form så framgår det av första mosebok.
Gud skapar Adam till sin avbild. Alltså ser Adam och Gud likadana ut samt gud har en fysisk form.
Är man kristen är ju dessutom Jesus gud och en fysisk form.
Gud är alltså man och har en kropp.
Däremot kan man ju inte vara så säker på guds genus, men han omtalar hela tiden sig själv i maskulinum och det borde ju ge en fingervisning.
Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med att tolka Bibeln bokstavligen, inte minst när det gäller skapelseberättelsen. Vi får inte glömma att Bibeln är skriven av människor.
Om man anser det så är man ju inte kristen. Gamla testamentet gavs ju till Moses av gud.
Det är väldigt få som klarar av att tolka bibeln bokstavligt. Orsaken är naturligtvis att det står helt sinnesförvirrade saker i bibeln. Men om du inte läser bibeln för vad där faktiskt står, utan hittar på egna versioner, alternativt plockar ut de delar som passar dig, ja då är ju bibeln helt meningslös.
”det viktigaste är att jag vet hur min Gud ser ut, och vågar lita på hen, vare sig det är en sten eller någon som talar till mig ur en brinnande buske”
Det är det som är så skrämmande med religion och dess utövare är att de (du) är beredda att lyssna och tro på något övernaturligt som de ser som sin auktoritet. Något väsen som väljer att prata/visa sig ur en sten, drömm, frukostmacka eller en buske mm. Något/någon som sitter inne med sanningen. Just det, sanningen! Det innebär att alla andra som inte tror på din gud har fel. Och det är där problemen börjar, varför ska någon som sitter inne med sanningen lyssna och ta lärdom av någon som de vet har fel.
Fast var har jag skrivit att jag ser Gud som en auktoritet? Någon som sitter inne med en enda sanning? Var säger jag att jag är religionsutövare? Jag ogillar starkt religionsutövande, inte minst på grund av ovanstående två delar av religionen, auktoriteten som människor använder i syfte att få makt över andra, liksom påståendet att det skulle finnas en enda sanning.
När kommer pojkarna?
Min Gud är en Gud som vill ha relation till oss, och som vi kan ha en relation till. Detta innebär att han likaväl som oss har en plats i tiden osv. En lite kontroversiell Gudsbild alltså, men en jag finner nödvändig för att jag ska kunna tro på honom.
F.ö. tycker jag det är spännande att du gör det här. Tråkigt med alla negativa kommentarer bara.
Med plats i tiden, menar du då att det funnits en tid utan hans existens, och att han någon gång i framtiden kommer att sluta existera?
Tycker om dina tankar. Blir lite provocerad också. Men inte av ”hen”, utan tanken på att Gud kan vara en slät sten som man håller i handen (eller nått annat som funkar)
Du pratar om att släppa kontrollen och överlämna problemen åt Gud. Jag tänker att det är lättare att göra det om vi känner att vi har kontroll över Gud, med vår Gudsbild. Att det är lättare att lita på när man stängt in Gud i ramar som man själv kan förstå… Men har man då verkligen släppt kontrollen?
Vad jag undrar är: är det så viktigt att man vet hur ens Gud ser ut?
Jag trodde att jag visste, men hade fel. Så jag vågar knappt ha nån Gudsbild längre.
Jag är väldigt trött så det här blev kanske osammanhängande.
Men tack att du är här. Ser framemot fler tankar att brottas med
/Daniel
Åh, intressanta tankar. Inte minst om kontroll, och att släppa den. Men jag är också trött just nu, så tänker inte ha någon längre utläggning, däremot lär detta ämne återkomma här i bloggen, hoppas jag!
Ibland mediterar jag och avslutaar ofta med ett tack. En dag kom jag att fundera över vem, eller vad, det är jag tackar. Kanske är Gud för mej det som uppstår som mottagare av tacket. Om jag skapar en relation – inte alltid tacksam – måste det finnas något i den andra änden. Definitionsmässigt. Kanske Gud, men en högst privat sådan i så fall.
Min bild av Gud saknar helt fysisk form. Altså är ett ”han” eller ett ”hon” eller ens ett ”hen” irrelevant. Jag upplever en kraft, ungefär som elektricitet eller gravitation, med skillnaden att kraften är aktiv, saker sker.
För mig är det väsentligt att slippa bära allt själv. Jag kan inte ta ansvar för det jag inte kan påverka, det som ligger utanför min kontroll. (Jag försökte förut, och blev sjuk av att misslyckas hela tiden)
Tack för frågan: Hur föreställer du dig Gud?
Släta stenar och brinnande buskar (Mose hade det inte lätt) i all ära, och visst är det viktigt att vi kan och får närma oss Gud i egen takt och genom vår egen livserfarenhet. Ofta är det lättare för mig att börja med att föreställa mig hurdan jag INTE tror att Gud är. – Åldringen på molnet, nej, som julgubben, nej, curlingföräldern, nej, ungdomsledaren, njaee, slöjdlärare, hmm, som min farbror E, why not, litet ditåt i alla fall. Kommer på mig själv att ofta tänka på människor jag mött.
Kanske är det delvis därför jag inte kan låta bli att tänka på Jesus från Nasaret när jag föreställer mig hurdan Gud är. If God had a name, som Joan Osborne sjunger, or a face. Och skulle nån fråga mig vem jag tänker på när jag föreställer mig Jesus är det Ted Neely, sångaren/skådisen som gjorde Jesus i filmversionen av Jesus Christ Superstar och många gånger på scen sen dess.
Lika bra att erkänna, jag tillhör fanklubben.
Men Jesus är ju beskriven av Jesaja som ful (52:14 och framåt om den plågande tjänaren, som evangelierna sedan hänvisar tillbaka till). Celsus skämtar om de kristna på 180-talet för att deras gud är ful medan de romerska gudarna är vackra. En samtida arabisk källa beskriver Jesus som en ful man.
(Så enormt ful kan han ju inte ha varit eftersom Judas behövde peka ut honom)
Att Jesus var ful eller i vart fall inte vacker var en poäng bland de tidiga kristna, han lockade med sitt ord och inte sin uppenbarelse.
”Hur föreställer du dig Gud?”
Kort svar, jag har ingen gud. För mig är gud lika sannolik som smurfarna eller julgubben.
Men jag vill ställa en motfråga.
Om alla (kristna) har en egen bild av gud, både hur gud ser ut och vilka värderingar gud har. Gör detta inte gud till en produkt av din fantasi?
Gud är våran enda hoppet genom Jesus blod och att se Gud som person han är kärlek själv och kraft och livets grundare och vi alla får möta honem en gång till ,tack med välsignelse keijo södertälje