Vi kunde äntligen träffas med mina brudtärnor. Efter många funderingar och coronahinder och allmänt svårt att få något att gå ihop.
Vi kunde sitta ner tillsammans runt ett matbord som är tryggt och bekant. Bläddra i bröllopstidningar, tala igenom både konkreta planer och drömmande tankar. Fick gå igenom allt som redan är gjort och dela ut ansvar för allt som ännu finns kvar. Dela både glädjen och klumpen i halsen.
Jag fick träffa vännerna som är mina allra närmaste. Hemma hos en familj som också känns som min. Fick min älskade lilla guddotter att skratta vilket alltid fyller mej med värme och framtidshopp.
Corona känns lite extra tungt just nu. Vi funderar igenom vilka datum som är våra allra sista om vi måste ställa in eller skjuta upp. Jag hittar ändå tröst i att jag inte på något sätt är ensam i mina känslor. Mina vänner ger mej hopp och glädje. Det gäller bara att hitta alla ljusglimtar som finns.
