Jag vaknade i morse av en mardröm. Mitt hjärta bultade som om det desperat ville ut ur bröstkorgen, där det inte längre stod ut med att bo tillsammans med ångesten. Jag drömde att jag höll på att knyta mina skosnören, då det plötsligt knackade på köksingångens dörr. Jag vände mig om för att öppna. Då slog en kofot mot fönsterrutan, som konstigt nog inte sprack vid första slaget. För ett ögonblick stod jag paralyserad. Sen gick jag fram och skrek åt inbrottstjuven, som brast i skratt.
Jag stängde av det hysteriskt ringande alarmet och försökte förstå vad drömmen symboliserade. Sen förstod jag. Finland är mitt hem. Här bor jag, här är jag trygg. Trodde jag. Tills en kofot kommer in genom fönsterrutan och den som håller den skrattar åt protesterna.
Vi hade pratat om jourreformen innan vi gick och lade oss. Många vassa pennor har skrivit om den. Metodiskt, informerat, strategiskt.
Jag är för mycket optimist för att inte problematisera den nattsvarta bild som målas upp. Jag menar, jag utgår från att all vårdpersonal vill ge sina patienter god vård, också i Seinäjoki. Det kan knappast undgå någon att kommunikation är en väsentlig del av det. Jag utgår också från att Arbis i Seinäjoki erbjuder kurser i svenska. Jag utgår från att det finns en ekonomisk verklighet bakom jourreformen som ger Juha Sipilä huvudvärk.
Men even so, är jag förstås orolig. Jag är orolig att människor inte kommer att förstå den vård de får, att människor inte kommer att kunna ställa sina frågor. Och förutom patientsäkerhet, hur är det med ansvar och trygghet? Jag har själv tagit emot chockartade besked på ett för mig främmande språk, i situationer då jag till och med på mitt eget modersmål skulle ha svårt att hitta orden. Jag har nog aldrig känt mig så utlämnad och hjälplös.
Jag är orolig över vad jourreformen ska leda till, men ännu mer orolig är jag över den värdeförskjutning den tyder på. Har respekten för människan, livet och lagen kommit på glid? Det verkar som om ingenting får kosta, som inte direkt genererar skattemedel.
Jag läste en artikel i veckan som berättade att barn har allt svårare att visa respekt, att barns självkänsla är svagare och att empatin brister. Vad säger det om vilka värden barnen läser av hos samhället de håller på att lära känna? Vad säger det om oss?
De som har åtagit sig att representera andra och som har makt har förstås också ett större ansvar, en större utmaning att svara an mot. Men jag tänker att det som på gräsrotsnivå ser ut som sviktande etik och moral hos makthavarna, och som tar sig uttryck som bristande empati och svag självkänsla hos barnen, tyder på att vårt samhälle saknar moralisk styrning. Samhället vacklar ifråga om vilka värden som ger det riktning. Den här diskussionen måste vi allihop ta oss an. Köksbordet kan vara ett bra ställe att börja på.
En människa kan blunda för sin nästas nöd. En kan välja den information som passar en. En kan med framgång få sina tvivelaktiga motiv att låta respektabla, eller åtminstone rationella. En kan försköna sanningen, ljuga.
Det är, tyvärr, helt möjligt att leva så. Ofta är det bara en själv (och Gud) som vet skillnaden, eftersom verkligheten är så mångtydig. Men vi kan hjälpas åt att upptäcka skillnaden och vara sanna mot det som är sant och rätt. Och optimist som jag är, tror jag att ”många bäckar små blir en stor å”.
Bilden är från Borgå BB, som läggs ner efter årsskiftet. Enligt pressmeddelandet var det ”oundviklig och förändringen sker i vilket fall som helst”. Som orsak nämns regeringens linjedragning om att koncentrera förlossningar till stora enheter.
asylpolitik, empati, etik, jourreformen, moral, politik, regeringen
