Igår kväll satt ett glatt gäng hos oss och drack glögg, åt och pratade. Framförallt pratade. Ett av paren var en ny bekantskap, vi övriga vänner sedan tiotals år. Samtalet gled från det ena till det andra när vi delade våra liv och skrattade med varandra. Så var vi inne på yrkesval. Några har haft en utstakad karriär, de flesta av oss en mera slingrande väg. Priset tog han som haft följande yrken på sin önskelista: Indian, cowboy och detektiv och på allvar trott i sin barn -och ungdom att man kunde ha det som yrke. Vi skrattade så tårarna rann och värre blev det; kvällen innan han skulle välja riktning efter högstadiet satt hans mamma och läste högt ur en yrkesvalshandbok och hoppades att sonen i soffan skulle lystra till när någon av yrkesbenämningarna hon läste upp nådde hans hjärna. Det skedde inte. Höjdpunkten kom när han berättade att han nyligen blivit ombedd att prata vid en yrkesvalstillställning för föräldrar till elever i årskurs 9. ”De bad mig komma dit! Mig som aldrig vetat vad jag skulle bli eller avslutat en utbildning eller fått en examen!” Vi låg över bordet och vek oss dubbla av skratt. Men han har klarat sig bra. Är kanske mest lik Jesus av oss alla runt bordet. På det sättet att han också gör gott: Han driver ett bageri och tillverkar stans godaste glass idag.
Vår nyaste vän hade också haft högtflygande planer. Han hade funderat på att bli astronaut. Låter långsökt kanske men ändå inte. Av alla oss runt bordet har han haft de bästa förutsättningarna genom en uppväxt i Florida, nära NASAs anläggningar. Idag har han ett mera jordnära jobb med att renovera hus men är å andra sidan hemma till kvällen.
Jag funderade på vår goda stund igår kväll och konstaterade att livet för oss i många olika riktningar. När Jesus sade (och säger idag också) ”Följ mig” så ger han oss sällan en långtidsplan. Det handlar mera om ett steg i taget, det gör livet mera intressant. Livet är inte alltid spikrakt men gott ändå i bra sällskap. Dit räknar jag indianer, cowboys, detektiver och en astronaut. Och vanliga vänner.
