Hej, bilden har inget med inlägget att göra. Den skulle locka dig hit, så att du skulle läsa om min bemärkelsedag.
I dag är nämligen min födelsedag.
Jag har ogillat min födelsedag sedan barnsben. Huset fylls med främlingar som jag av en outgrundlig orsak ansåg att skulle bjudas in. Alla av dem kräver att jag ska tjuta ”nämen, e de gummistövlar av Digestivekex! Det har jag alltid önskat mig!”, annars blir de ledsna.
Om du inte redan räknat ut det så har folk svårt att köpa presenter åt mig.
Själv förstår jag inte varför.
I dag delar jag min födelsedag med ett lagbeslut som gör det svårare för människor i nöd att få ett fotfäste i det här landet. Det hjälper inte min inställning till min födelsedag, direkt. Men den här texten handlar inte om det.
Den här texten handlar om presenter och födelsedagar. Om hur vi laddar presenten med en vrickad stolthet, en tanke att vi känner varandra eller åtminstone ger något åt varandra för att vi uppskattar varandra.
Jag tror starkt på den första tanken: jag är fullständigt övertygad att du visar hur väl vi känner varandra när du köper mig en Fiskars sax.
Min mor röstar på den andra tanken: vissa av mina presenter har bestått av bomull och en toapappersrulle. Hon hävdar att det var en tomte, men jag är skeptisk.
Inget av det här har förstås något med faktumet att hon älskar mig, men vi envisas med att presenter ska ges för att presenter skapar glädje och visar närhet.
Den glädjen och närheten slutar tvärt när jag öppnar presenten. När jag öppnar presenterna och ser den felaktiga leksaksdockan eller bomullstoatomten klarar jag helt enkelt inte av att fejka ett leende. Jag klarar inte av att tjuta ”nämen!”.
Nu tänker du kanske att jag är omogen och bortskämd.
Jag ÄR faktiskt det, men inte på grund av att jag inte kan låtsats att din present är det bästa som någonsin hänt mig. Jag är bortskämd och omogen av helt andra orsaker.
När jag oundvikligen inte klarar av att vara tillräckligt tacksam över toatomten är jag helt enkelt ärlig. Det var ju inte vad jag ville ha, och den möjligheten fanns väl alltid en del av presentgivarscenariot, eller hur?
Helt klart inte, för jag lyckas göra folk ledsna varje gång jag fyller år. Det är den främsta orsaken att jag ogillat mina födelsedagar.
Så, hur löser vi det här problemet?
Jag har löst det genom att åldras. Numera bryr jag mig inte riktigt om jag får en present eller inte. Den bästa presenten jag kunde önska mig är att jag får säga att presenten jag fick inte var vad jag hade hoppats på.
Hör du mig, president Niinistö? Jag önskade inte det här.
