frågar jag min vän en dag.
Vi diskuterar löneskillnader, lön i förhållande till utbildningsnivå och lön i förhållande till utgifter.
En dag sitter jag nämligen och funderar över varför VDn ska ha så väldigt mycket högre lön än nån på verkstadsgolvet, och varför prästen (jag) ska ha högre lön än t.ex. nån som moppar golvet i kontoret.
Handen på hjärtat: Det är ju inte så att jag hellre skulle putsa tamburspegeln än predika, och att jag därför behöver en ekonomisk motivering för att göra mitt val. Jag gör ju vad jag älskar.
Jag tycker inte synd om mig själv för att jag studerat 6 år istället för 3 år eller inget år. Jag stortrivdes under min studietid och skulle inte byta bort ett endaste år, trots makaronerna. Och framförallt: Jag valde ju det helt själv.
Och det var ju inte så att jag hade velat börja arbeta direkt efter högstadiet/gymnasiet och att finska staten/kyrkan skickade ett brev till mig där de mutade mig med en lön närmare 3000 än 2000 för att jag mot min vilja skulle ställa upp och dagligen ägna mig åt mitt största intresse och min mest innerliga passion.
Jag misstänker dessutom att de som finns ”på toppen” (om de så finns i företagsvärlden, i kyrkan eller i offentliga sektorn), inte ställer upp på chefspositioner endast på grund av den saftiga lönen. Nej, jag tror ju att en del fått gåvan (av Gud) att vara ledare, och att de därför trivs med ansvar och ledarskap, och dessutom har fallenhet för det. Andra kanske bara är maktgalna, vad vet jag. Och att för att motivera den höga lönen hänvisa till ansvar och arbetstid känns lite sökt då jag ser den ensamstående föräldern som bollar tre jobb för att hålla igång en trebarnsfamilj, och ända bara får fram tre portioner. Vad var ansvar nu igen?
Idag läser jag på HBL om att barn till låginkomsttagare löper fyra gånger större risk att hamna i samma situation än barn till höginkomsttagare. Jag tror att uppväxten spelar en enormt stor roll. Jag tror att den vuxnes uppfattning om det egna värdet och den egna rollen är synlig för barnen. Vad kan då vi göra som samhälle för att våra bröder och systrar ska se på sitt eget värde och vara stolta?
Vi måste kunna prata om hur vi värderar olika sysselsättningar i vårt samhälle idag, utan att någon kan avsluta samtalet genom att ropa ”Kommunist!” Vi måste mogna på den punkten, för vi måste prata om det. Jag har inga nya svar, jag vet bara att jag inte är nöjd med de svar som getts hittills.
Har du några idéer?
Vi talade just om liknande saker vid morgonens kaffebord med ledarna på vårt läger. Det verkar som om ekvationen just nu i samhället lyder, ju mer utbildning och mindre männsikrokontakter desto högre lön – ju mer konkreta människokontakter och kortare utbildning desto mindre lön. Dagistanterna i vårt land borde ha den högsta lönen, de ansvarar för de värdefullaste skatterna vi har.
En riktigt bra artikel. Men samtidigt har jag känslan att väldigt få personer verkligen arbetar med det arbete de verkligen skulle önska. T.ex. jag valde att studera flera år för att i framtiden nå en högre inkomst för att kunna förverkliga mina andra drömmar, som i denna värld kräver kapital. Med andra ord har pengarna varit det som motiverat mig, och är det ännu i denna dag. Om jag riktigt skulle få välja, skulle jag jobba med något helt annat som i själva verket är lågavlönat.
Jag har arbetat på olika arbetsplatser med olika arbetsuppgifter och olika lön, och enligt mig var skillnaderna motiverade. När jag hade ett jobb som var fysiskt tungt men inte krävde utbildning fick jag lägre lön, då var jag visserligen trött när jag kom hem men aldrig stressad och jag sov gott. De mer välbetalda jobben har i större grad krävt att jag tar jobbet med hem i större eller mindre utsträckning, mindre fysiskt arbete men i stället mer ansvar, kreativt arbete och stress. Studieskulder har jag inte men det vara bara på tur som jag klarade mig genom studietiden utan att ta lån och många klarar det inte, så också därför är det motiverat att högutbildade får högre lön.