Andetag

Jag minns inte längre när det var första gången men jag minns hur hon liksom kom in i hjärnan med sitt skratt. Att hennes livsglädje var livsfarligt smittsam och när man väl börjat knarka hennes hunger ville man ha mer. Hon ville också ha mer.
”Vad roligt”, ”Vi måste absolut ses igen”, ”Kan vi ses varje vecka?” bubblade hon mot mig i hallen och jag ville absolut inte gå hem. Jag var vuxen, hade ren en stor vänkrets, hade ett stort ensamhetsbehov, drömde aldrig om bästisar utan var sjukt nöjd med alla många fina vänner och ändå blev jag plötsligt 10 och ville stänga in oss i ett rum med hästplanscher och killband på väggarna. Det blev inget varje vecka, det blev knappt varje år. Jag ringde, vi bjöd, ibland sågs vi av en slump och alltid var det sällsynt roligt men aldrig tog hon initiativ. Jag var konstigt sårad. Kände mig bortvald och lurad. Tänkte mer på henne än på alla mina många vänner som faktiskt ville leka och ringde om de lovat. Slutade bjuda och slutade så småningom att hoppas men hoppade däremot till en dag när jag liksom fattade att jag kanske är likadan. Att jag, särskilt förr när jag var sjukt glad och jätte energisk, kanske kom in i någons liv med mina bubblor och sprak och tände gnistor och hopp om varjedag umgänge. Att någon längtat efter mina siffror i displayen, förgäves. När jag fattade att jag troligtvis missat många människors behov av att träffa mig så förlät jag henne på bumsen. Så här är det bara, redan från dagis, att en vill ibland mera än den andra. Men det här är bekantskapens väsen. Den dansar ofta i otakt och blir lättare i obalans. Vänskapen däremot är ömsesidighet. Det är att man vill ungefär lika mycket efter våra olika förutsättningar. Workoholics hinner mera sällan, hobbynördar viker veckoslut till handbollsarenor och dragiga innebandyhallar, småbarnsfamiljer stupar på tröskeln och utlandsmänniskor kan ju bara inte dyka upp på spontanbrunch men skulle man ta bort jobbet, golfen, blöjbarnen och avståndet blir alla riktiga vänner vilda av en vuxenträff med god mat.

”Det halvbra äktenskapet är bra nog men vänskapen måste vara helbra för att kallas vänskap” skrev min vän på insidan av en viktig bok för länge sen och 2000 år tidigare sa hans kollega: ”Ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” . Det här säger Jesus på tröskeln mot sitt farväl och trycker ner den svåra sanningen i vår ryggsäck precis som mammor hastar in mackor i skolväskans ytterfack fem före start. Dags att veckla upp det smörgåspaketet. Mumifierad gurka och fossilkorv på hållbart och nödvändigt budskap. Jag behöver verkligen trofasta vänner men framförallt behöver jag bli en själv.