Det här är Wolf Larsen (klicka på bilden för att se videon):
Larsen är en av de där ljuvliga artisterna som får mig att bara luta mig tillbaka och njuta av det faktum att någon gör något, och att detta något är så oerhört vackert. Konst. Skönhet. Det estetiska. Hur kommer det sig att skönhet är så viktigt för så många? Jag tänker ibland på David i Gamla testamentet som skriver alla de där psalmerna. På det faktum att Bibeln beskriver världens tillkomst – nej, ingen polemik, tack, please, jag orkar inte med sånt längre – som just en produkt av det kreativa. Gud som målar med sin blick, och saker blir till. Oberoende av om det stämmer eller inte, är det vackert. Och kanske därför viktigt, eller hur? Jag föreställer mig att big bang också måste ha varit en oerhört vacker företeelse. Färger, krafter, kaosformer som långsamt började bilda något slags systematik och regelbundenhet.
I den bok jag har skrivit som publiceras i höst, Kopparbergsvägen 20, skriver jag en hel del om skrivandet själv. Om skrivprocessen. Om vad det innebär för mig. Varför det är så viktigt för mig som det är. Jag skriver bl.a.: ”Jag tar en dag i sänder, och ett ord i sänder. Det var så Gud gjorde det i Första Mosebok. Det är så jag gör det.” Lite storhetsvansinnigt kanske att dra en sådan där parallell mellan Gud och mig, men ändå, det jag menar är alltså att det måste få finnas ett mått av hybris i allt skapande, i all konstnärlig verksamhet, vare sig det handlar om att skapa ett poetiskt nyord som lighght, skapat av Aram Saroyan, eller storverk som Dostojevskijs Brott och straff. Vare sig det är en vacker kärleksballad av Wolf Larsen från San Francisco eller en självbiografisk bok av finlandssvenska Mathias Rosenlund.
