Jag sitter vid pianot och småkraxar en egen melodisättning till Jarl Hemmers dikt Snömorgon, den som slutar med orden ”själens reningstid”.
Reningstid … Jag tror mig ana vad han syftar på men själv känner jag mig allt annat än renad, möjligen luttrad. Har det nånting med 2000-talets varierande väderlekar att göra? För hundra år sen, när Jarl Hemmer var knappt trettio år och redan förde de svåra själskamper som blivit hans livsöde, var vintrarna verkliga vintrar – kyliga, snörika, långa. I den kontexten var ett mental reningsbad ganska naturligt förknippat med den kallaste årstiden.
Drivan ligger milsvitt med gnistor översållad
rymden är ett ljushav, som svallar utan strand.
Somliga bilder krockar med min egen verklighet. Visst, snödrivor och vinterinpackade träd och klippblock ser jag rakt framför ögonen, men de milsvida glänsande vidderna finns nog bara i fantasin. Själv är jag omsluten av höghus och trafikfyllda leder, människor, berg och parker, och kan svårligen upptäcka ett helt öppet, orört landskap i min omedelbara närhet. Men rymden ovanför mig är den samma som Hemmers – ett ljushav som svallar utan strand.
Solen stiger högre: som ett norrsken den sprutar
flammor in i skogen, där skuggan drömmer blå.
I min sinnevärld, reningstidsfrånvänd och knappast heller särskilt informationsvaccinerad, väcker uttryck om norrsken som sprutar flammor associationer till krig och kanonmuller. Och det beror knappast på något annat än det vapenskrammel och ordartilleri som just nu med sådan intensitet speglas i media och alltmer tenderar att även invadera min själ. Om det är nånting jag verkligen skulle behöva så är det öppna, gnistrande, vida inre vyer som kunde lägga ett vitt lugnande täcke över en instängd kropp och ett pressat psyke.
Men när jag mellan tonslingorna noterar träden utanför terrassen sammanfaller ändå Hemmers blick och mina ögon i den sista versens ljuvt krassa konstaterande:
Tallen höjer tindrande sin vinterhuva fållad
mjukt i svala svandun av snönattens hand.
Långt är det sen sommaren, och långt är det till våren.
Nu är vinterns höga helg och själens reningstid.
Kanske inte ett iskallt vaksim, men dock en uppiggande bilddusch. Och ett slutackord i Cmaj7 …
