I min förra bloggtext efterlyste jag mer rättvisa i åtgärderna för att bekämpa covid-19. Jag förstår ju att smittskydd inte bara är en medicinsk fråga utan i högsta grad en politisk och ekonomisk fråga. En viktig aspekt är ju också den finländska medborgarens rättigheter. Skulle det endast vara en medicinsk fråga skulle man kunna stänga barer etc och minska radikalt på de covid-19-smittor som nu igen ökar.
Just nu funderar jag en hel del på hur livet kommer att se ut nästa år, då alla finländare som vill ha vaccin torde ha fått sina 2 doser. Experterna från Institutet för hälsa och välfärd talar om att återgå till ett normalt liv i det skedet. En fråga är hur länge vi ändå kommer att hålla på att spåra covid-19-smittor, för så länge måste vi testa alla som har något förkylnings- eller magsjukesymtom. Det är ytterst få som inte kan ta vaccinet p g a allergi. Som privatperson måste jag säga att det är med långa tänder jag för barnen på test i det skedet som alla över 12-åringar fått möjlighet till sina 2 vaccindoser. Barn får i medeltal 6-8 stycken övre luftvägsinfektioner per år och jag antar att i detta resultat räknas barn med ordentliga symtom. Det är ingen som känner till hur många ytterst lindriga och subkliniska (virusinfektioner utan klara symtom) infektioner barn eller vuxna får. Mina barn får fortfarande i skolåldern något sorts symtom ca 10 gånger per år, ifall man räknar med alla korta perioder av lindriga symtom.
Det som är lätt att säga vi alla skall fortsätta med, är att tvätta händer mer och hålla avstånd i folksamlingar. Jag har inga större problem med att fortsätta använda mask i butiker och även på jobbet. Inom hälso- och sjukvården tror jag att bruket av mask kommer att fortsätta som det nya normala. Det är möjligt att skilda mottagningar för patienter med infektioner fortsätter att vara normen. Det vi inte kan fortsätta länge till med är att låta bli att träffa vänner inomhus. Det är alldeles för tungt psykiskt att bara kunna träffa vänner utomhus och träffa bara några enstaka släktingar och vänner inomhus. Ingen har ju längre förbjudit mig att träffa kompisar inomhus, men än så länge känns det som en plikt att begränsa umgänget och dessutom har jag inte ännu kunnat släppa oron för att smittas. Jag är tudelad; å ena sidan vill jag börja vänja mig tillbaka vid ett normalt liv för så här kan man inte leva länge, men å andra sidan får jag ängslan i bakhuvudet var gång jag lite tänjer på gränserna som att ta med barnet till butiken med trängsel vid grönsaksdisken. Det känns som att jag måste fortsätta vara lika strikt tills maken och jag fått vår andra dos vaccin. Hittills har jag på ca 1 år och 4 månader kramat endast min syster och en kompis (och det inom de senaste veckorna) förutom mina barn och min man. För mig är det viktigt att få krama mina vänner.
Det är också bra om det i fortsättningen blir norm att man skall vara hemma då man är sjuk. I många fall går solidariteten med sina kolleger eller arbetsgivaren före som då skådespelare spelar med brutet ben och läkare jourar med magsjuka (riktiga händelser). På alltför många arbetsplatser speciellt inom sjukvården och äldreomsorgen är händerna redan färdigt alltför få och många upplever att de inte kan vara hemma såvida de inte är mycket sjuka. Covid-19-epidemin har ju svängt upp och ned på detta så att plikttrogna arbetstagare blivit tvungna vara hemma flera dagar så fort de fått lite känningar i halsen. Det fungerar inte heller i åratal. Här vill jag lyfta fram problemet med att vara hemma med barn som är pigga och annars mår toppen, men har symtom på förkylning. Den regeln har vi försökt följa så gott det går under covid-19-pandemin, men det håller inte i längden som allmän bekämpning av infektionssjukdomar. Många virussjukdomar smittar ett par dagar innan symtomen bryter ut. Dessutom tror jag att kostnaderna skulle bli allt för höga i längden. Jag anser inte att det fanns något val under pandemin, men jag vill påpeka att en allmän hurtig uppmaning om att vara hemma med barn som har förkylningssymtom har ett pris både ekonomiskt och även psykiskt. Det är betungande att slitas mellan att göra sin plikt för att inte riskera sprida covid-19 och plikten att ta hand om sina patienter/klienter (som mer sällan försvinner någonstans utan ändå måste skötas i något skede). Då har jag ändå möjlighet att delvis jobba distans om så behövs, det kan inte t ex närvårdarna. Nu talar jag alltså om barn som är s g s friska. Barn som på riktigt är sjuka skall förstås vara hemma och få den omvårdnad de behöver.
Ansvaret för Finlands försvar mot covid-19-smitta får inte axlas enbart av de ängsliga, de plikttrogna och folket i kulturbranschen.
