Ingen vet vad min hjärnblödning berodde på. Läkarna har försökt ta reda på orsaken. Jag har legat på en brits som skjutits in i en magnetröntgentunnel för att hitta svar på varför mitt blodkärl brast. Men inga svar har hittats.
På tal magnetröntgen: ingen hade sagt att det skulle vara så otroligt obehagligt! Så är det många gånger med afasipatienter: vi kunde inte tala, därför brydde inte sjukhuspersonalen heller om att berätta.
En vanlig undersökning av hjärnan tar ca 15 minuter. Min undersökning tog 50 minuter.
Behöver jag säga att jag har klaustrofobi?
Första gången jag skulle i in röret, drabbades jag av panik. Nästa gång blundade jag hårt och kämpade med all min viljestyrka för inte tappa det helt. Jag rullades in i röret. Och hela jag var som på en annan plats, jag släppte taget och allt blev overkligt.
Hörskydden med inbyggd radio spelade munter julmusik. (Magnetröntgen har väldigt mycket ljud.) Jag signalerade att musiken skulle bort – omedelbart.
Jag räknade minuter, sekunder. Min enda tröst var ”panikknappen” som jag höll maniskt i min hand, som ett barn håller i sin snuttefilt.
När 50 minuter hade gått var det över. Det enda jag kunde tänka på, var att jag hade blivit utsatt för, ja – ett övergrepp.
Om jag någongång blir magnetröntgad igen vill jag ha lugnande mediciner.
(Den här händelsen utspelade sig hösten -17.)
PS. Tack till Alex Schulman, som levande berättade om sin erfarenhet av magnetröntgen av hjärnan i Alex och Sigges podcast.
