Då Oliver blev sjuk funderade vi mycket på hur barnen i hans närhet kommer att hantera att se honom bli svårt sjuk och sedan dö.
Det är hemskt. I en perfekt värld skulle ingen förlora någon. Och absolut inte skulle ett barn förlora ett annat barn. Men en sådan hemsk värld har vi. Där barn och vuxna förlorar andra barn och vuxna.
Dagen vi för första gången träffade syskonen till andra barn med samma sjukdom som Oliver öppnades mina ögon. De var de mest omhändertagande, empatiska människor jag träffat. Då insåg jag att de här människorna, de vet saker om livet som andra kanske aldrig får veta.
Två kusiner utan sorger
Jag tror vi vuxna lätt blir rädda för de svåra känslorna. Vi oroar oss för hur barn ska hantera de känslor vi inte vill hantera. Barn kan vara ledsna en stund, sen kan de leka något och vara glada och sen kan de för ett ögonblick bli ledsna igen. Vuxna håller, åtminstone enligt vad jag sett, kvar i känslorna längre.
Barn lär sig om sin omvärld och är mer öppna för sådant de inte känner till. Därför tror jag att de hanterar sjukdom och sorg bättre än de flesta vuxna. Vuxna som är bekväma med det de är vana vid.
Ibland har barnen i min närhet varit lite hårda i sitt raka sätt.
-Du är ledsen för att Ollen är död. Jag var ledsen igår. Idag är jag inte ledsen.
-Nu är Sandra glad, sa en kusin på begravningen, då jag log åt något.
-Jo, ibland kan man vara glad fast man är ledsen och ibland kan man vara ledsen fast man är glad.
-Jahaja.
De har sitt sätt att sörja. Av en kusin fick vi en bild på en ängel med långt svart hår.
-Det är Ollen i himlen, han har inte klippt sig.
En kusin berättade stolt för en tant vid gravgården.
-Där är min kusin. Han hade en sån hemsk sjukdom.
För honom var det ganska lätt att tala om sin kusin Ollen. Lika lätt som att tala om annat. Sen ville han ta bild på en fin gravsten och skicka till mig. De brukar ta en bild på Olivers grav då de varit där och han tänkte att jag säkert blir glad av bild på en annan fin grav.
Samma kusin var mån om att Ollen skulle vara med vid julbordet. Han undrade först om vi skulle köpa julklappar till Ollen men då vi sa att vi tänder ljus vid graven, sa han att det inte räckte.
-Inte vid graven, vid juldukelsen!
Så med på julbordet fick ett ljus och en bild stå. Ollen var med vid julbordet.
Kusinerna berättar ofta att de sett Ollens moln. De har antagligen kommit på den tanken själv och de har klara beskrivningar av molnet. De har visat på golvet hur långt molnet är och de berättar också att det finns ett kors på molnet. Mer om molnets funktion känner jag inte till men jag ska fråga någon gång då det kommer upp.
Vi önskar förstås att de hade kunnat gå genom livet utan sorg.
De som är så stora att de kommer ihåg honom saknar honom och om de undrar något svarar vi så gott vi kan. Vi försöker följa med så inget lämnar i luften. Vi försöker se till att de ska kunna fråga om allt. Om de frågar varför vi är ledsna berättar vi. Vi är ganska konkreta. ”Jag är ledsen för att jag saknar Oliver”. Sen brukar vi oftast fortsätta leka.
Vi talar ofta om Oliver. Vi vill att han ska bli ihågkommen och en del av barnens liv.
Barnen har sett oss gråta många gånger och vi har berättat varför vi gråter. Sen är det också viktigt att våga visa då vi är glada.
Sorgen är priset för att vi har älskat. Så länge vi får prata om de känslor som gör ont är känslorna inte så farliga.
