Det är bra att leva i hoppet, sade haren. Aldrig fel att inleda med en ordvits. Man borde har fler ordvitsar i sitt liv, för det bästa med ordvitsar är att ju sämre de är, desto bättre är de. Man kan egentligen inte sätta ribban för lågt när det kommer till ordvitsar.
Att sätta ribban lågt är hoppingivande. För det tar bort prestationskravet eller i varje fall minskar på det. Jag tycker att det är hoppingivande att inte hela tiden måste prestera. Kanske det är något som kommer med åldern, men har i ökande takt strävat till att inte åtminståne överprestera.
Det är förvånandsvärt lätt att inte överprestera. Det svåra är att kunna leva med sin prestation, om man inte är nöjd med den. Att dra dåliga ordvitsar är ett bra sätt att lära sig vara nöjd med lite sämre prestationer.
Ett annat sätt att lära sig vara nöjd med lite sämre prestationer är att fotografera utan att riktigt förstå detta med t.ex gyllene snittet eller ljusets betydelse i ett fotografi. I princip alla foton jag tar är i motljus eller så att det jag egentligen vill fota inte passar in i bilden.
Råkade ta dessa bilder i morse när jag var ute med hunden. Bilderna är tagna ca. 4km från Järnvägstorget i Helsingfors. Man behöver alltså inte åka timtal ut i ödemarken för att få sådana bilder. I Finland räcker det med att man går 10 minuter åt något håll så kan man antagligen ta sådana bilder bara man vinklar rätt.
Må väl. Och ha hopp.
