Rapporteringen från slottsbalen lider mot sitt slut, och med den firandet av detta års självständighetsdag. Som barn till föräldrar som båda deltog i arbetet med att rädda livet på sårade under fortsättningskriget har dagen fortfarande, årtionden efter att föräldrarna inte längre finns i livet, en speciell prägel. Första gången jag såg ”Okänd soldat” på tv i mitt första egna hem – eftersom min far just den kvällen släppte fram sina ångestfyllda frontminnen i föräldrahemmet. Faktumet att det aldrig skjöts nyårsraketer från vår gård, eller det intensiva hat som min annars mycket fridsamma far hyste mot kråkor.
Att självständighetsdagens särskilda ställning inte bara är någonting som berör mig som 55-plussare utan också har blivit en viktig del av identiteten för nästa generation gör mig både rörd och stolt. Jag citerar dotterns blogg i ämnet: ”Jag är betydligt längre i mina studier än vad min morfar var när kriget började, och, eftersom jag idag har en vecka till min sluttent, är jag längre än vad min morfar var i sina studier när kriget tog slut. Samtidigt kan jag inte för mitt liv tänka mig att jag kunde klara av det som han gjorde under dessa nästan 5 år. Att man dessutom bör tänka på är att krigets fasor inte var något som kunde stängas av eller glömmas när freden väl kom. Alla hade drabbats på något sätt av kriget, vare sig det var fråga om att ens hem inte längre fanns kvar, eller att en eller flera av ens nära och kära omkommit. Veteranernas posttraumatiska stress, bristen på debriefing och spöken från krigen påverkade inte bara dem utan hela deras omgivning. Att Finlands befolkning efter detta lyckats kravla sig upp ur detta tumult och skapat en trygg vardag är definitivt något att fira.”
Om någon av er vill läsa blogginlägget i sin helhet, finns det här:
