I måndags plockade jag nypon. Typ första gången i modern tid som jag gjort det. Jag beslöt direkt att om jag någon gång får en alldeles egen trädgård så ska där finnas nyponrosor. Sen stod jag nån timme och skar av skaften och de torkade blommorna. Jo, dels är det tidskrävande och dels är jag långsam.
Nånstans inom mig hörde jag ekot av olika människors röster som absolut inte skulle ge sig i kast med de taggiga buskarna och allra minst tillägna en eftermiddag att snoppa nypon. Usch, tänk vad tråkigt. Tänk vilket slöseri med tid. Och sen äter ju ändå ingen de där bären. Och så tar de plats i frysen eller var de nu hamnar.
Där stod jag vid köksbordet, som står mitt i det sparsamt inredda nästan 50 kvadratmeter stora bondköket. Jag tänkte på Alfhild, Fia, min farmors syster, som utfodrat sina bröder där i köket. Hennes uppgift var att mjölka korna och laga mat till Albin, Alfred och Alfons.
Jag minns henne än. Hon rörde sig mest kring vedspisen och slaskämbaret i sin styva 60-talsklänning, tjocka bruna nylonstrumpor och filttofflor. Det korta håret med stora lockar var vitt och glasögonen från 70-tale. Jag tänkte på alla dagar hon stått där vid samma köksbord och förberett maten. Hur hon trampade upp stigen till potatiskällaren och diskstället bakom syrenbusken. Och på lördag klockan 18 samlades man kring radion och lyssnade på önskekonserten.
Tvärtemot vad jag kanske borde känna när man snoppar nypon som aldrig tycks ta slut, hade jag en ovan känsla av att vara tillfreds. Jag tänkte att jag nog upplever något av när den kristna traditionen har talat om arbetet som en gudstjänst eller en andlig övning. Jag hade inte bråttom någonstans. Ingen tv väntade mig. Inget annat arbete pockade på min uppmärksamhet. Tids nog skulle vi iväg till musteriet med äpplena. Men just där och då fanns bara det monotona arbetet med nyponen.
Jag har säkert en jättestor tendens att överromantisera bondesamhället, men jag tror faktiskt inte att Fia när hon vandrade över de 12 trasmattor som täckte köksgolvet nånsin tyckte att hon hade viktigare saker att göra på nån annan plats. Ja, jag undrar verkligen om hon alls var förtrogen med vare sig konceptet stress eller att ha tråkigt.
Visst kunde Alfons säga till oss: Kvart ha du bråt? Och visst var det säkert bråttom också i öst-Nyland då skörden skulle in eller när nåt djur rymde. Men stressigt? Den där konstanta känslan av att tiden bara rinner iväg och att jag själv aldrig riktigt hinner ifatt. Nej, jag skulle inte vilja byta ut en tryggad åtkomst till mat året runt mot oron över om förråden skulle räcka hela vintern eller den egna skörden bli tillräckligt stor, men ändå. Ändå lockas jag av tanken att trampa upp de där gamla stigarna.
Det kallas visst att downshifta. Att skriva med små bokstäver istället för stora. Att lägga i en lägre växel för lägre fart. Att säga upp sig från ett välbetalt jobb för att ta ett som ger större glädje. Att byta bostad och överhuvudtaget satsa på mindre utgifter. Konsumera mindre och fokusera på det enkla. Allt så att livet ska få rum. För själens skull.
