Jag älskar pioner. Tror jag. Bondpioner, herrgårdspioner, luktpioner och den ovanliga och hett eftertraktade dillpionen. Färgerna, doften, storleken. Jag har älskat pioner, men i år är jag inte så säker. På samma sätt är jag inte helt säker på att jag gillar sommaren heller. Jag är absolut ingen vintermänniska. Jag är ingen bra människa då det är kallt. Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till sommaren. Eller till pionen.
Rhododendron faller helt bort. Men tacka vet jag pelargonerna. Från maj till jul misslyckas de inte med att leverera knoppar och blomma i alla möjliga färger. De blommar och blommar för att ta en liten paus under våren och sen fortsätter de. Något att lita på. Glädje som håller.
Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissnar gräsen.
Ibland får jag frågan från kloka och förstående människor hur det påverkar en person att vara med om så många jordfästningar som – nu i mitt fall – en kantor är. I mitt jobb betyder det minst en i veckan, ofta två, ibland tre. Jag frågar det själv ibland, och helt fel svar – för här tycker jag att det finns rätta svar och fel svar – är ju nåt i stil med ”nå, int vet jag nu om det påverkar så mycket”.
Till en början tyckte jag det var något välbehövligt med att leva med dödens närvaro. Att påminnas om livets ändlighet. Att inte sky det som ändå är naturligt. Nu är jag inte så säker.
Det har funnits många påminnelser på sistone om att livet är skört. Att så lite är beständigt. Att allt bara är till låns. Och det stressar mig att pionerna blommar så kort tid. Jag kastar en blick på dem, drar ett andetag i deras stora famn innan jag går in, men vågar inte helt njuta. Är de här ännu imorgon?
Jag skulle ha trott att om man konfronteras med död så uppskattar man livet mer. Eller om man ser mycket sjukdom så skulle man bli mjuk och ödmjuk. Eller om man blir utsatt för mycket orättvisa skulle man vara snäll mot andra. Eller att om vi får höra mycket nej så skulle vi glädjas över ett ja. Per automatik.
Men tvärtom, om mycket tas ifrån en om och om igen, om kris läggs till kris, om återhämtningstiden aldrig infinner sig – då finns så lite kvar på kontot att ta ut.
”Ge barnen kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv,” sa den mycket kloka och livsbejakande Astrid. Och det verkar ju nog så att det är den som får mycket kärlek som kan ge kärlek. Den som får uppleva omsorg kan ge omsorg, den som blir sedd ser andra. Den som har fått har något att ge.
Så jag ställer fram pelargonerna, viss om långvarig glädje, många och lovande knoppar medan äldre blommor vissnar. De må nu inte vara lika väldoftande som pionerna, men vissheten och färgerna gör gott åt min själ.
Tack för din för mej oxå sanna text, igenkänning. Du är så älskad Nanna vännen 🤲♥️