Vardagstro och söndagstvivel

barn,flykt,Gud,menlösa barn,svält

Julevangeliet och de försvarslösa barnen

29 Dec , 2018, 08.27 monica

 

Ena dagen mys i krubban, andra dagen mord på martyrer och oskyldiga barn? Hur tänker de egentligen?

Igår mindes kyrkan menlösa, det vill säga försvarslösa, barn. Enligt evangelierna kom man ihåg alla de små pojkar i åldern 0-2 år som Herodes bestämde att skulle dödas efter att de tre stjärntydarna hade varit hos honom och frågat efter den nye konungen som hade fötts i Judeen.  Tack och lov hade ju Jesusbarnet en klok jordisk pappa som tog sina drömmar på allvar och tog pojken och hans mor med sig på flykt till Egypten, utom räckvidd för Herodes knektar. Hur många små pojkar som fick sätta livet till för Herodes maktutövnings skull får vi aldrig veta.

Allt detta hände medan Quirinius var ståthållare över Syrien, berättar julevangeliet. Bashar al-Assad heter den som har makten i Syrien idag. Under hans år vid makten beräknas 2 600 000 barn ha tvingats fly tillsammans med sina familjer. Minst 1000 barn har dött av krigsrelaterat våld bara under detta år.  Och också här i Finland dör barn, sällan av svält men nog av våld. Som den sjuåring som dödas av sin morbror på julafton.

Det lilla barnet som lades i krubban i Betlehem en gång innebar en vändpunkt i världshistorien. Det första steget i  Guds plan för att återställa den jord som under människornas makthunger ödelades bit för bit. Ser vi på hur vår generation har förverkligat ängelns budskap om fred och glädje för alla ser året som gått ut som ett enda stort misslyckande. Men här är kyrkans uppgift att trotsigt påminna om att Gud  är större än allt vi kan tänka, också större än våra misslyckanden.

Inför Gud är ingenting någonsin förlorat, hur tröstlöst det än ser ut i våra ögon. De gamla kyrkofäderna som direkt efter glädjen över det nyfödda barnet fogade in martyrernas och de försvarslösa barnens minnesdagar i kyrkans kalender visste vad de gjorde. När ondskan eller dess passiva variant, likgiltigheten, verkar råda över jorden behöver vi påminnas om att det finns en annan verklighet. En kamp som förs i det fördolda, men som en gång kommer att framträda som den verkligaste av verkligheter. Vetskapen om att det goda segrar till slut och att berättelsen slutar bra, för var och en av oss. Oavsett om vårt liv varit kort och fyllt av lidande eller långt och stilla. Amen

 

, , , ,

Läs också

3 kommentarer

  1. Patrik Lindholm skriver:

    Tack och lov kan vi konstatera att Matteusevangeliet är den enda mytologiska text som omnämner ifrågavarande påstådda barnmassmord för tiden, som av någon anledning inte tas upp i en enda samtida validerad och erkänd historisk källtext. Övriga Herodes den stores bragder under äldre dagars senilitet, ss. mordet på sina egna barn, ger inte spontant för handen bekräftelse för att en anekdotiskt beskriven vanvettig babyslakt i större skala skulle ha ägt rum.

    Att konkretisera dåliga handlingar till en fysisk menlig kraft, som även den verkar kunna styra den ad nauseam påminda fria viljan vi likväl tilldelats, är enbart ett fegt sätt att avsäga sig sitt ansvar på när man klantat genom att intala sig själv om att man påverkats utifrån till det sämre, när man egentligen haft som avsikt att handla bättre.

    Under det gångna året dog det ånyo procentuellt sett färre barn i världen, jämför vi med den dokumenterade när- och historiens statistik över lag. Vi lever i en för mänskligheten privilegierad tid med hög standard inom utbildning, sjukvård, vetenskap i allmänhet, socialt bistånd samt även moraliska aspekter i samhället, då skrockfullhet inte längre lika lätt ges oförtjänt företräde framför kunskap.

    Att iklädd skygglappar enbart se på specifika dåliga händelser i världen – må så vara orsakade av en marginell del av vår egen art eller av naturkrafter – och lyfta fram de katastrofala resultaten av desamma under uppmaning att vi bör solidariskt känna någon sorts frambesvärjd skuld över dem och detta i slutändan enbart för att sporra den emotionellt sårbara delen hos människor och således lättare kunna bereda väg för den världsåskådning man själv råkar företräda, går väldigt nära gränsen för en skamlöst fromlande förespegling. Dit skall vi inte gå.

    • monica skriver:

      Hej Patrik!
      Jag uppskattar att du tar dig tid att skriva långa kommentarer också till mina inlägg, också om jag ibland har svårt att se sambandet mellan det jag har skrivit och det du har läst.
      I Markus senaste inlägg uttrycker du respekt för både Tuomas och hans olika sätt att se på religionsfrihetslagen. Kunde du tillämpa den lagen också på dina och mina meningsskiljaktigheter? Vi ser på många företeelser från olika håll och jag skulle hellre betrakta det som en rikedom än som en fråga om vem som äger sanningen.
      Nyårshälsningar från Monica

  2. Patrik Lindholm skriver:

    Absolut håller jag med dig om att olika synsätt på företeelser bidrar mestadels till ett fruktbart utbyte av åsikter, under vilka inte bara anförare utan främst utomstående åhörare kan berikas av fräscha metoder att se på tingen. Att kunna säga ‘jag tycker’ är ett ärligt sätt att argumentera för sina preferenser på. Så länge man inte heller anger desamma som om vore de fakta, mot bättre vetande eller avsiktligen, visar en vilja att inte sprida eventuell okunskap.

    En åsikt lägger inte upp någon riktlinje för hurudan standrard av analys för ett specifikt påstående vi bör tillämpa för att utröna vad som är sant. ‘Sanning’ å sin sida är ett meningslöst uttryck tenderar det att användas om det man uppfattar som verklighet, emedan våra sinnesupplevelser bevisligen inte är konsekvent pålitliga. Personlig säkerhet är inte heller något mått på sanning i ett påstående, utan enbart mått på individuellt förtroende för dito och är således inte ens relevant i en diskussion kring sakkunskap.

    Enligt mig finns inget bättre än när någon avslöjar för mig om att jag har fel och korrigerar min missuppfattning, är det så fråga om min brist i uppdaterad sakkunskap eller mottagen desinformation. Följaktligen har jag ju inte längre fel i fortsättningen. Hur mycket jag då än ville hålla kvar en för mig bekväm förklaring, ändrar det inte på faktumet att jag har fel. Jag kan inte åberopa någon form av subjektiv ‘min sanning’ som alternativ, utgav jag mig samtidigt eftersträva kunskap.

    Såsom jag har rätt till mina egna åsikter, har jag desvärre inte rätt till mina egna fakta; önskvärdhet gör inte verklighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *