Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Att ha fel.

15 Feb , 2018, 12.16 nanna

 

Här hos oss hör man emellanåt följande dialog:
– ”Förlåt mamma, det var mitt fel.”
– ”Nej, Benjamin, förlåt mig, det var mitt fel faktiskt.”
– ”Nej, det var mitt fel!”
– ”Nej, det var mitt fel!” och så fortsätter det så där en stund tills vi börjar skratta eller så utmynnar det i:
– ”Nej, det var ditt fel!”
– ”Ja, det var mitt fel. Förlåt.”

Det känns alltid lite olustigt i mig när kritiken går hög mot Migri. Jag känner ju folk som jobbar där. Vanliga, vettiga och till och med idealistiska människor. Såna som börjat där för att göra en skillnad. Det känns alltid lite konstigt att uttrycka mig hätskt mot Migri för jag ser ansiktena på de välvilliga människor jag mött där. Och jag kan tycka lite synd om chefen för resultatsområdet som fått ge sitt ansikte till nyheten om Ali som dödades tre veckor efter utvisningen till Irak. Men hon är kanske starkare än hon ser ut.

Och samtidigt.

Samtidigt undrar jag i all välmening varför hon inte kan säga: ”Vi gjorde en felbedömning. Det kostade en man hans liv och vi beklagar verkligen.” Istället för att frånsäga sig ansvaret. Var finns sisun till det? Var finns sisun när vi allra mest behöver den?

Vad är det som är så hemskt med att ha fel? Så hemskt att man aldrig kan erkänna det? Att ha förorsakat en man hans död är förstås ett väldigt oåterkalleligt fel. Men är det oförlåtligt?

Det är förstås inte bara Migri som inte tycker om att ha fel. Jag tycker inte heller om det och förklarar och förklarar gärna i det oändliga varför det blev som det blev. Och så finns det också den där förnumstighetsnissen som kommer med de gamla visdomsorden: ”Det är aldrig bara ens fel när två bråkar” eller ”Jag har inte mandat att döma i nåndera riktning” eller ”Det är inte min sak att säga vad som är rätt eller fel.”

Vad är det som är så hemskt med att ha fel? Vad är det som är så hemskt med att säga att någon har gjort fel? För faktum är ju att även om jag har gjort fel så är jag inte fel.

Det känns alltid lite olustigt i mig när kritiken går hög mot Migri. För det är ju inte bara de. Migri finns näst sist i en kedja. Jag vet med säkerhet att det är polisen som verkställer Migris beslut och gör hundjobbet, så att säga. Och jag antar att Migri får sitt uppdrag från utrikesministeriet som i sin tur får sitt mandat av regeringen. Och så har väl alla länkar i kedjan en viss beslutandefrihet. Kanske. Och hela länken består av tjänstemän som gör sitt jobb mer eller mindre bra, mer eller mindre idealistiskt. Som bara gör sitt jobb – men på otroligt olika sätt.

Väldigt olika sätt. Jag känner ju de som kommit till polisen för att göra sin asylansökan och fått ett fantastiskt mottagande, många frågor och löfte om att saken ska föras vidare. Och så de som skulle ha en lika tungt vägande orsak att få söka asyl, men som inte får en fråga och inga instruktioner. Och så finns det de som av polisen fått höra att det inte är viktigt för deras asylansökan att de varit utsatta för människohandel. Och så finns det de som sagt saker som inte kommit ner på papper. Tjänstemän som bara utför sitt jobb – på högst olika vis. Det finns polisenheter som väntar med att utvisa kvinnor och barn ifall något skulle tillkomma i deras fall som gör det möjligt för dem att stanna. Och så finns det polisenheter som skyndar sig att verkställa utvisningar, vilket betyder att de kan uppvisa goda resultat nationellt. Enheter som bara lyder order – med olika hastighet.

Problemet med att ha fel är förstås att man kanske måste ändra på något i sitt förfarande. Det kan bli obekvämt. Man kanske måste ta strider. Man får kanske skämmas. Man kanske måste ta ansvar. Man får kanske ta ödesdigra konsekvenser.

Men där det finns rätt och fel finns det också förlåtelse. Eller borde finnas. Så att det inte skulle va så hemskt att ha fel.

, , , , , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *