Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Främlingsvänlighet,Människohandel

Att åka tillbaka.

1 Feb , 2018, 06.09 nanna

 

”Men varför kan hon inte bara åka tillbaka?”

Frågan är väl nog ställd i bästa välmening, vill jag tänka, och kanske vi alla nån gång har tänkt den.

Jag läser om min kompis på tidningen. Brutalt och hjärtskärande. Och jag läser kommentarerna online. Prydliga och oförstående. Jag vet en hel del om henne som inte finns omnämnt i artikeln. Sånt som hon högst motvilligt har berättat för att jag pressat henne.

”Jag vill inte skapa mer problem för min familj,” säger hon och kämpar för att hålla tillbaka gråten. Jag ber om ursäkt för att jag pressar henne, men jag vet ju att myndigheterna kommer att ställa sig ännu mer oförstående än de som kommenterar i tidningen.

Tja, varför kan hon inte bara åka tillbaka? kan man fråga sig. Lika bra kan man fråga sig varför hon inte bara kan få stanna här.

Nä, jag vet. Öppnar vi dörren för en så väller de andra in. Och tänk vilket kaos vi kommer att ha då. Gud förbjude att vi skulle offra något för att någon annan skulle få ett någorlunda drägligt liv. Om man någonsin kan få det efter att man behandlats som en totalt värdelös sak i fem-sju år. Jag vet inte om man helt blir en människa igen. En psykolog kanske kan svara på om man kan reparera ett psyke så. Fast den psykologen finns inte där hon kommer ifrån.

Orsakerna till att en person som hon inte kan åka tillbaka är många och de flesta kan inte såna som vi förstå. De ligger helt utanför den västerländska livsfilosofin. Sånt som har med heder och skam och anseende och kollektiv och lojalitet att göra.

Barn skyddar sina föräldrar. Till och med i västerlandet. Barn älskar sina föräldrar och vill göra dem nöjda. I vissa fall till och med när föräldern begått ett brott mot dem. Som att sälja barnet som slav. Och fastän barnet närmar sig 30 så finns kanske inte förståelsen där att ett brott har begåtts. Att barnet är ett offer. Nej, barnet vill inte ställa till med problem.

Klart man får fråga. Men om någon är modig nog att berätta om total och helvetisk utsatthet – kan vi inte bara lyssna då? Om någon övervinner skammen och lämnar ut sig själv och berättar om sitt liv som varit värre än den värsta mardröm vi nånsin haft – kan vi inte bara öppna vårt hjärta och känna ens en gnutta empati? Kan vi inte då validera den här människan och i ödmjukhet säga: ”jag är så ledsen för din skull”.

Och så kanske vi kan fråga ”vad skulle hennes chanser vara om hon återvände hem?”

, , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *