”Vad är det som gör att unga mår så dåligt idag?” frågade kaffebordssällskapet. Jag önskar att det fanns ett enkelt svar på den frågan, en one-liner.
Vad jag ser är nyansrika människor i en mångtydig värld. Jag ser människans sårbarhet, hennes sköra trygghetskänsla och tillförsikt. Jag ser kraftmätningen mellan utopi och dystopi. Livets oförutsägbarhet. Jag ser hur verktyg för krishantering som tidigare generationer använt inte längre sitter i händerna.
Dehär livsvillkoren blir inte lättare att hantera i en värld där paradigmskiftena avlöser varandra i en sådan takt att två på varandra följande generationer ställer sig helt oförstående inför varandras förhållningssätt till livet, och därtill lever så vitt skilda liv att förståelse dem emellan aldrig hinner födas.
Allt det här sa jag förstås inte. Det är ju inte precis light conversation. Jag sa att orsakerna kan vara många.
Men även om frågeställningen är komplex, behöver handlingsplanen inte vara det. Älska dem.
Jag förstår den som reagerar med frustration: så enkelt är det inte! Kärlek botar inte ett drogberoende! Det stävjar inte ett generaliserat ångestsyndrom! Men bådadera – och allt det andra – blir lättare att uthärda, med någon som älskar en vid sin sida.
Och för att älska behöver man varken kunna eller förstå. (Ofta börjar man småningom förstå och ofta lär man sig olika grepp, när man ser på livet genom en annans ögon.)
Det sägs att ungdomsvärlden reflekterar – med förstärkning – de värden och förhållningssätt som också finns i de vuxnas värld. Så om de unga mår dåligt idag (bilden av ungdomars mående är i och för sig inte helt entydig) ger det oss vuxna anledning att fråga oss vilka värden och förhållningssätt vi förmedlar genom vår liv. Förstår min son, när han ser på mig och mitt liv, att livet är värt att leva? Att måndag till fredag inte bara är en transportsträcka? Att en inte behöver vara enkel i huvudet för att trivas med livet? Att det finns värden som bär oavsett framgång och lycka? Att kärlek tror allt, hoppas allt och uthärdar allt?
