Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Kontraster

Besynnerligt.

9 Nov , 2017, 19.58 nanna

 

Under nästan fyra år fanns allt mitt bohag i två stora kappsäckar. Vad jag levde av och med rymdes i de två kappsäckarna. De fyra åren råkar även sammanfalla med vad man kanske kunde benämna de l y c k l i g a s t e åren i mitt liv. Så där allt sammantaget, men mest en allmän känsla av grundläggande tillfredsställdhet. Att inte vilja ha varken mer eller mindre. Att livet var som det borde. Att jag hade landat i mitt liv. Att min tid var nu. Ah, Sydafrika.

Jag vet inte hur mycket den där känslan var förknippad med de där båda kappsäckarna, men att kunna ta sitt pick å pack i vardera handen var synnerligen befriande. Och aldrig, där bland dem som levde ur hand i mun, för en sekund, upplevde jag att jag inte hade allt jag behövde och önskade. Mig skall intet fattas.

Det är en ekvation som inte går ihop när jag tänker på det efteråt. Att jag, med i medeltal 500€ i månadsinkomster, kunde flyga hem två gånger om året (ja, förlåt, jag bidrog storligen till miljöförstöringen, det var inte meningen, det bara blev så), på arbetsresor till Haiti, Brasilien, USA, hälsa på vänner i Dubai, shoppa kläder i små boutiquer där varje plagg var unikt (jo, jag motstod impulsen att klä mig i afrikanska omlottkjolar och behöll mitt intresse för mode) och dessutom hade råd att ge av mitt överflöd? Det som pöste över i de där kappsäckarna gavs bort. Befriande även det.

Lite måste jag skratta, då jag kom hem, åt fenomenet med att spara mjölkburkar. Eller det högtidliga allvaret kring sopsorteringen. Här skulle man rädda miljön! I Afrika gjorde ingen nåndera. Kanske det var därför så många ännu var så fattiga? Kanske vi var så rika för att vi samlade och sparade och tog hand om och frös in och sålde på loppis.

När min iranske man först kom till Finland var det så svårt för honom att förstå. Den där gnidigheten, som han tyckte. Alla hade ju så mycket. Varför delade de inte med sig? Jag försökte förklara i bästa Ingvar Kamprad-anda att det inte var de stora utgifterna som gjorde en fattig utan de ständiga små.

Jag lever inte längre ur två kappsäckar. Även om jag knappast når upp till medelinkomsten för en finländare, får jag ändå mer i handen än jag nånsin fått. Regelbundet dessutom. Varje månad samma sak. En självklarhet här, men inte på så värst många andra ställen. Men nu gäller plötsligt inte samma princip kring vad som kommer in och går ut som då jag hade nästan ingenting.

Med mera blir givandet svårare. Jag är nu noga med hur jag delar med mig. Jag sår i mitt lilla trädgårdsland. Jag samlar i mina lador, dvs frysboxen vi fick då vi kom till Finland. Jag har ett helt litet rum för mina kläder. Jag oroar mig för morgondagen, medan mina afrikanska vänner njuter av dagen – utan vare sig ett socialt nätverk fyllt av människor med regelbundna inkomster eller FPA.

Besynnerligt. Att det ska va så lätt att dela av det lilla man har men så svårt att dela av det myckna. Synnerligen besynnerligt.

, , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *