Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,enhet,Kulturer

Illusioner.

28 sep , 2017, 16.26 nanna

 

När jag drog grupper för ensamkommande flickor i Aten brukade jag ta dem till Benaki, det konsthistoriska museet mitt emot nationalparken, på torsdagar. Det var gratis inträde då. Min baktanke slog aldrig fel. – ”Men titta! Såna där har vi i Afghanistan också! Oj, titta, de har också huvudduk!”

Gällande huvudduken kunde jag ju också bara visa en bild av min egen farmor när hon gick till butiken i Dagsmark på 1980-talet. Nuförtiden är det lite omodernt att ha huvudduk (dvs hassdutjin på gammalt dagsmarkspråk, till skillnad från hasshassdutjin, som är halsduk. Parentes slut.)

Det är också lite omodernt att ha en sten i ett vanligt hem för att mala säden, men det förekommer ju. Jag köper gärna stenmalet mjöl. Jag tog en gång min iranske man på en hantverkardag till Kilens hembygdsgård. ”Så här malde man mjöl här på 1800-talet,” deklarerade jag stolt. Hans torra och högst ointresserade svar var: ”En sån där hade min mamma också hemma i Azerbadjan.”

I Sydafrika satt jag en gång på sushibuffet med två indignerade koreanska ungdomar. De var så illa berörda av den amerikanska kulturen! Jag undrade förstås vad som hänt. Jo, en amerikan på skolan hade serverat vatten bara till sig själv vid lunchbordet! Vilken respektlös kultur! Det kunde jag förstås hålla med om, fast jag skulle utesluta det där med kultur. Dålig uppfostran kanske. Eller inget vett? Eller bara egoistisk.

Vi är inte så fruktansvärt olika. Inte i grunden och inte i det stora hela.

Men klart det svider lite när man står och sjunger en sång på jiddisch och plötsligt märker att det är samma melodi som i Vem kan segla. Vår alldeles egna finlandssvenska sång. Eller att folkdräkterna nu inte är så egna heller, utan att de hade mage förr i tiden att ta intryck från andra kulturer. Eller att finskan är full av svenska ord, bara att svenskan har ändrat uttal så man inte känner igen dem. Man vill ju så gärna ha nåt eget. Vara lite speciell. Och så är man inte det.

För mina afghanska flickor var det befriande. För frågan var ju om man skulle våga ta det där steget man drömt om. Men om Europa en gång också burit huvudduk, och inte gjorde det längre, så var det kanske inte så omöjligt? Överhuvudtaget, om Europa inte var så väldigt annorlunda än Mellanöstern, så var kanske det stora utanförskapet mest en illusion.

, , , , , ,

Läs också

En kommentar

  1. Daniel Norrback skriver:

    Det är faktiskt sant det där med svenska (ålderdomliga) låneord i finskan. Tänk bara på ”kuiskata”(viska). Om man uttalar det som på syd-österbottnisk dialekt: att man ”kviskar”, ser man tydligare sambandet med finskan än om man uttalar ordet med modernt, standardsvenskt uttal. Som ett exempel…Lite samma med ”huilata”(åld.svenska ”hvila”)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *