De hade omedelbart varit tvungna att lämna sina hus och byar, några timmar hade de tid att samla ihop sina ägodelar. Värdesaker och favoritsaker utan värde slängdes i all hast upp på vagnar och lastbilar. Överst på lassen hade man barnen, ibland tillsammans med familjens djur. Med sig hade man packat mat för några dagar eller veckor. Man var tvungen att lämna sitt kära hem och framtiden var oviss, men man hade goda förhoppningar om att bli väl emottagen och få mat och uppehåll när man väl kommit fram och i trygghet. Situationen var förstås extrem och någon tid för planering av vare sig flykten eller flyktingmottagandet hade ingen haft. Men ville man undvika katastrof gällde det att fatta snabba beslut. Varje finländare som över huvud taget hade ett ledigt rum blev därför lagligen förpliktigad till att vid behov ta emot en flykting i sitt hem. Förstås var det ett intrång i folks privatliv, men det sågs allmänt som en moralisk skyldighet.
Flyktingarna då år 1940 var över 400 000 till antalet, och fick inkvarteras i byar och samhällen runtom i hela Finland. Man ville medvetet undvika flyktingläger och lyckades på det hela taget riktigt bra med att integrera karelarna i det finländska samhället. Regering och riksdag arbetade för högtryck och inledde genast arbetet med att få fram en lag om ersättning av krigsförluster, bl.a. snabbkolonisationslagen. Finland var det enda land i Europa som erkände en förflyttad befolknings rätt till ersättning på grund av kriget. Visserligen handlade nu denna evakuering och omplacering av flyktingar för snart 80 år sedan om en närbelägen, huvudsakligen finsktalande befolkning, men denna krishjälp och dessa uppoffringar, detta snabba kristänkande i ett redan krigshärjat Finland, är tecken och exempel på gemensam vi-anda och sann gästfrihet. Är denna handlingskraft och medmänsklighet företeelser som myndigheterna i dagens Finland saknar?
Jag har ända sedan det politiska maktspelet i somras funderat över den så omtalade ”värdegrunden” i regeringens politik. Utvecklingen de senaste veckorna sedan knivdådet i Åbo har snarare bekräftat bristen på en sådan värdegrund. Fortfarande står regeringen för en migrationspolitik som skall göra allt för att Finland skall bli ett mindre attraktivt land för invandrare – och sin egen befolkning. Åtminstone jag har svårt att se den västerländska humana värdegrunden.
Precis som USA efter 9/11 för exakt 16 år sedan förhastat på några veckor införde Patriot Act med utökade maktbefogenheter för kontroll och övervakning, diskuteras det i Finland idag snabba åtgärder för hur man kunde ge möjlighet till strängare lagar och regler, till allt större övervakning av befolkningen och framför allt invandrare och papperslösa. Allt detta naturligtvis med den ”nationella säkerheten” i åtanke. Jag tror ändå inte att människor kommer att känna sig hemskt mycket säkrare av att allt fler poliser skall få gå tungt beväpnade på gatorna. Jag tror inte heller att invandrare, lagliga eller olagliga, blir mindre radikaliserade av att de känner oro och rädsla för att vanliga finländare skall ange dem för myndigheterna. Eller att papperslösa rentav skulle få tillfångatas av Matti eller Ville på gatan.
Det är klart att det finns någon därute som kan vara farlig för sin omgivning eller samhället, men de allra flesta vill bara bli behandlade och respekterade som medmänniskor. De vill inte bli behandlade som brottslingar, vars enda brott är att de lämnat sina krigshärjade länder för en bättre framtid. Och jag vill inte leva i det samhälle som bestraffar mig och gör mig till brottsling bara för att jag hjälper papperslösa asylsökande från krisområden. Det får aldrig bli kriminellt att hjälpa människor i nöd.
För tänk om jag själv hade varit den 6-åriga Aukusti från Säkkijärvi som satt högst uppe på hästkärran och frös i den smällkalla januarikvällen.
