Vardagstro och söndagstvivel

I nöd och lust

Änglar och ugglor

16 Aug , 2017, 11.23 Mia Anderssén-Löf

 

”Jag har inte sett någon ängel, bara ugglor,” säger treåringen medan han bläddrar i en andaktsbok. ”Inte jag heller”, svarar jag, ”de syns visst inte så bra.”

Jag trodde det skulle bli svårt att dela tro med ett barn. Jag trodde att jag skulle famla omkring i gråzoner där min religionsfrihet stup i kvarten skulle stöta ihop med hans. Där jag ofta rynkar pannan och frågar mig hur jag ska respektera gränsen mellan hans övertygelse och min, individer som vi är. Kanske det blir så, så småningom. Men just nu bara delar vi. Och jag vet inte, det känns som om det kanske inte är svårare än så.

Det kan hända att det som gör det lätt att dela, är att jag är förtrogen med tvivel. Tvivel och olösta frågor utmanar inte längre min tro. Känslor kommer och går. Känslan av mening och syfte kan också komma och gå. Kunskap tillkommer och revideras, omprövas. Sist och slutligen är tron bortom hur jag tänker och känner just idag. Tron är större. Jag börjar tro att ingenting jag tänker eller gör eller lär mig kan få mig att släppa taget om Gud. Eller snarare – Gud släpper inte taget om mig.

Så det gör ingenting, att änglar är osynliga. Det gör inget, att jag inte vet om Adam hade en navel. Ingen av de spännande frågor mitt barn funderar på när det gäller Gud kan sätta min tro i gungning. Det är bara intressant att höra vad han tänker på.

, ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *