Regnet öser ner medan GPS:en visar den snabbaste vägen till slutdestinationen. Jag startar bilen och kör iväg. Vägen blir allt smalare och smalare och asfalten byts ut mot sand. Skogskanten kryper allt närmare vägen. Det här var inte en bra rutt.
Precis när jag bestämmer mig för att vända om och ta en annan väg istället, dyker en stor lastbil upp framför mig på den smala vägen. Jag börjar sakta backa för att ge rum åt lastbilen. Plötsligt känner jag att bilen börjar glida och den regnblöta marken under ger efter. Vips så är jag i diket.
Jag kliver ur bilen och står där förtvivlad i ösregnet med lera upp till knäna. Vad händer nu? Här sitter jag fast mitt i skogen och himlens dusch är på högsta möjliga vattentryck. Kan en måndag bli mera måndag? Suck.
Ja, visst var min måndag störande och jobbigt, och jag hade föredragit att dagen hade varit lite mindre dramatisk. Men där i min förtvivlan fick jag uppleva den genuinaste medmänskligheten jag upplevt på länge. Jag vet inte om det berodde på att jag råkade fastna vid gläsbygden där människor är beroende av varandra. Men en efter en i byn kom förbi och kollade att jag var okej, erbjöd att stå bredvid mig som sällskap, frågade om jag ville komma på kaffe, erbjöd torra kläder. Jag blev lika förvånad över varje persons osjälviska vilja att hjälpa. Och att de mest oväntade personerna kan säga de mest välvalda orden.
Den här gången klarade jag mig som tur är med blotta förskräckelsen, även om jag var tvungen att återvända till jobbet med svansen mellan benen. Men som bärningsgubben sa: ”plast går alltid att ersätta”. Jag bjöd dessutom säkert på ordentligt skvaller i byn. Men det bjuder jag på – för de bjöd mig på välbehövlig tröst.
