”En människas vardag ser ganska långt ut som ett rutigt papper”, har Leif GW Persson sagt. Motsträvigt medger jag att jag känner igen mig i det. I synnerhet gäller det mina morgnar. Det är verkligen inte för att jag har någon förkärlek till rutiner. Tvärtom, rutin är för mig kreativitetens död, Hemulens moster. Jag är, kort och gott, ingen rutinmänniska.
Men om morgnarna har jag inget val, för på dagis serveras frukost tills kl. 8. Det innebär att 07.31, allra senast 07.36, vrider jag om nyckeln i tändlåset.
Och under vår färd till dagis korsar linjerna från mina rutor andras linjer. Varje morgon, vid exakt samma tid, korsar en cyklist vägen. Hon har reflexväst och en läderväska i cykelkorgen. På väg till jobbet, kanske? Vid Kanalesplanaden kör vi förbi tre farbröder, som är ute på morgonpromenad. Jag har funderat på dem. Vad månne de pratar om, morgon efter morgon? Kanske deras gemenskap är sådan att de inte säger så mycket? Hur har de kommit att grunda traditionen, att gå en promenad tillsammans varje morgon?
Det ger mig ett lugn, det lyfter min blick från min egen lilla ruta, att se de tre farbröderna. Det inspirerar mig att sträva framåt – mot hälsa, mot gemenskap, mot balans mellan stress och avkoppling, ja, vad jag nu läser in i det.
När jag såg dem i morse kom jag att fundera på ordet farbror. Alternativet gubbe låter grovt i mina öron, hurudan värme man än säger det med. Och man är så så slätstruket, intetsägande.
Jag hoppas på farbroderns återkomst. Jag tycker om tanken att varje man är en farbror, en bror till min far, någon som i någon mån angår mig, vare sig jag gillar eller ogillar det han representerar.
Jag växte upp i en by där alla gubbar var farbröder. Inte bara för att det var hövligt, utan för att alla angick alla. Fanns det inga släktband var kanske farbrorn byns handlare eller morfar i granngården. Han kanske var den som visste hur man tänder påskbrasan eller kanske han hörde till Frivilliga brandkåren. Vem han än var var han en av byns farbröder. Alla angick alla, alla ungar var bysis onga, byns barn.
I och för sig njuter jag idag av friheten att inte hela byn engagerar sig i hurudan bil jag köpt eller varför jag inte bytt till julgardiner den här veckan. Men jag saknar också tiden och sammanhanget där varje människa var en människa och angick andra, vem hen än var. Idag är det lätt att bli osynlig. För lätt.
Inför jag en teologisk aspekt, påmindes jag i veckoslutet om en devis av CS Lewis: ”Vi ska be för alla människor. Och är det någon människa som vi tycker att handlar fel ska vi be extra mycket för honom. Och om det finns någon människa som vi betraktar som en fiende, då har Jesus uttryckligen befallt oss att be för honom.” Som kristna angår vi alltid varandra, varje man är min farbror och varje kvinna min moster.
Idag räknar jag inte med att alla farbröder jag möter har åsikter som jag delar. Men farbröder är de ändå. Rutorna på våra papper ligger intill varandra, våra linjer korsar varandra i det samhälle vi lever. Och det betyder något.
