En sak är jag bra på: Att skjuta upp saker. Och då menar jag inte raketer eller andra flygande föremål som ishockeypuckar upp i nättaket utan bra på att flytta fram saker som borde göras. Saker som hör till livet och vardagen men… det kan vänta till i morgon. Eller nästa vecka. Eller kanske det löser sig av sig själv, som avloppet i handfatet vilket vi alla vet inte löser sig av sig själv. Men jag lever på hoppet. Därför är det en lättnad att för intresseklubben få meddela att jag i veckan äntligen byggt ett biltak! Detta efter flera års förhandlingar med mig själv om lämplig tidpunkt för projektet. Jag anser att planeringen är viktig, det får ta åratal för man vill ju inte förhasta sig eller hur? Det kan leda till att man bygger fel modell på fel ställe. Själva bygget tog sedan, med en god väns hjälp ett par dagar, en pytteliten del av tiden jag gått och förhalat projektet. Nu står den där och gläder mig och jag funderar på vad det var som gjorde att jag inte kom igång. Det är en fråga som kommer att ge Nobelpriset åt den som kommer på svaret och botemedlet.
Sedan finns det andra saker som jag får gjort i samma ögonblick behovet dyker upp och det överraskas jag själv av. En sådan sak hände också i veckan. Det fanns orsak att fira taklagsfest av biltaket. En liten, enkel fest för en deltagare, mig. Bäst firar jag med något att äta och nu råkade det bli lösgodis. En liten påse på ett par kilo. På väg ut från affären kommer en halvbekant man emot och jag hälsar på honom. Han känner igen mig och vi växlar några ord om hur läget är och det är konstigt att jag kommer ihåg hans namn, säger han och det förvånar mig själv också. Hans planerar att flytta tillbaka till Göteborg. Men det är svårt på flera sätt. För att få bostad behöver han ett arbete, för att få arbete behöver han en bostad. Han är utan bägge. Vi sätter oss på en bänk och fortsätter prata. Kommer in på livsåskådning och han berättar om sin, att han kallas sig agnostiker, tror på ”något”. Jag tror också på nå gott, säger jag och bjuder honom att ta för sig ur min påse, Jag får berätta att mitt ”något” är Jesus och att så pass galen är jag att jag brukar be och också be för andra, och för praktiska behov och bönerna får svar. I stället för att skjuta upp möjligheten jag ser serveras framför mig och säga ”Jag ska be för dig, komma ihåg dig i min aftonbön..” vilket låter fromt och bra men sällan blir av tar jag chansen och frågar om jag får be för honom, här och nu. Han tittar på mig lite förvånad och jag lägger till att jag kommer inte att bli annorlunda, tala med konstig röst eller göra något avvikande, bara lägga en hand på din axel och tala med Jesus så som vi talar nu. Okej, svarar han och där, i gången till ett stort varuhus (här kunde jag lägga in lite reklam men vi tar det en annan gång), medan folk skyndar in och ut får jag be för honom. För hans behov, om att Jesus kommer att visa sig för honom och han ska få uppleva hur viktig han är för Jesus och hur mycket Han bryr sig om honom. Han tar emot det, sitter lugn och rofylld under den korta stunden. Under det att jag ber kommer ett förnamn upp i mina tankar. Tror att det är något jag ska dela med honom och jag frågar jag om han känner någon med det namnet i Göteborg. ”Javisst!” säger han och lägger till ett efternamn. Ring honom, föreslår jag. Så säger vi hejdå.
Nu funderar jag på vilket är mitt nästa projekt att skjuta upp…
P.s. När man står inför dessa är det bäst att skjuta upp. I hörnet.
Du var och köpa lösgodis och träffade bekant och jag tänkte att det var jag. Därför att vi träffades vid butiken och du hade godis påse i Hand, men jag håller inte på att flytta till Göteborg. Jag är tacksam att det finns såna ”karkkisetä” som är redo att stanna ,se, lyssna och möta men. Många av oss men försöker Klara själv. Fortsätt samma stil men köp ett äpple emellan 👍🏼 och jag hoppas att jag kunde vara som karkkisetä för nån I dag 🍭