Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag,Skola

Varför är det så viktigt?

18 Oct , 2016, 22.08 Lina Frisk

 

Så fort någon benämner kön och könsroller slår det slint i många finländares hjärna. Jag har förbryllat följt med debatten beträffande Utbildningsstyrelsen handbok om jämställdhet i skolan. Förvisso tog debatten en felsväng då innehållet missförstods, och många trodde att benämningarna ”flicka” och ”pojke” skulle förbjudas efter årsskiftet. Så är det inte, men pedagoger uppmanas att inte generalisera flickor och pojkar.

Det slog mig många gånger under dagens lopp. Varför är vi livrädda för de här diskussionerna i Finland? Varför är vi så otroligt måna om att få kategorisera människor på ett visst sätt? Varför är det så skrämmande?

Jo, vi är alla medvetna om de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Men det betyder inte att vi inte ska bemöta båda könen på samma sätt. Vi sätts in i de här mallarna för hur en pojke och flicka ska vara redan i dagis. De här samhällsstrukturerna är svåra att rubba. Därför är det viktigt att lärare inte medverkar i att befästa stereotypiska könsroller i ett så tidigt skede i livet.

Jag hade mått bra av att mina lärare under min skoltid hade läst de här direktiven som dagens pedagoger nu får. Och det skulle säkert många andra i min klass också.

Jag var högljudd under lektionerna och tyckte redan som barn om att diskutera. Många lärare tyckte det var opassande för en flicka som jag att föra så mycket ljud. För att få en tia i uppförande skulle man sitta tyst och snällt vid sin pulpet. Jag kände skam i hela kroppen för att ha blivit utpekad som den högljudde, trots att klassen var fylld med minst fem pojkar som ropade högre än jag. Men det var jag som fick tillsägelsen.

En pojke på min klass blev ofta utskrattad för att han började gråta då han blev ledsen i skolan. Han ansågs vara överkänslig och inte tillräckligt tuff, inte som en pojke ska vara. Tänk vilken rikedom han hade som vågade visa sina känslor, en rikedom som snabbt ströps bort av fördomar och ouppnåeliga könsroller.

Alla vuxna som är i ett barn och en ungdoms närhet har ett ansvar att inte förstärka de traditionella könsrollerna. Alla flickor är inte likadana, och alla pojkar är inte likadana. Inte i söndagsskolan, på skribalägret, som hjälpledare eller på ungdomssamlingar. Alla flickor tycker inte om att duka upp te och rita fina programplanscher. Alla pojkar tycker inte om volleyboll och att ”härja”.

En gång på Höstdagarna hörde jag en ungdomsarbetsledare fråga en tonåring på väg in i kyrkan ”jag måste bara fråga, är du en flicka eller pojke?” Det klingade så fel i mina öron. Så säger man inte. Du ska vara den här ungdomens trygghet. Inte den med fördomar. Tonåringen är på väg in i kyrkan för att gå på gudstjänst, där har kön verkligen ingen betydelse.

Läs också

5 kommentarer

  1. Rofa skriver:

    Bra att du skriver om det här. Gillar din vinkling. Det är intressant och talande att den erfarenhet du lyfter fram ur ditt eget liv, är som tagen ur en lärobok i pedagogik. Jag har läst om just det här i flera artiklar om det könade klassrummet.

    • Lina Frisk skriver:

      Tack! Intressant att mina erfarenheter är just typexempel.

      • Rofa skriver:

        Precis, och helt logiskt tänker jag. Det talar väl ett sorgligt språk om varför det är så viktigt att fortsätta jobba för jämställdhet och att ha planer för det arbetet.

  2. Fred Flinta skriver:

    ”En pojke på min klass blev ofta utskrattad för att han började gråta då han blev ledsen i skolan. Han ansågs vara överkänslig och inte tillräckligt tuff, inte som en pojke ska vara. Tänk vilken rikedom han hade som vågade visa sina känslor, en rikedom som snabbt ströps bort av fördomar och ouppnåeliga könsroller.”

    Varför skulle det vara en rikedom om man som pojke gråter och visar sina känslor?

    Det är lika lite rikedom som det att man som flicka är stentuff och till synes låter ingenting rubba en.

    Poängen är att var och en borde få vara på ett sätt som är naturligt för hen (så länge hen inte skadar någon annan bör tilläggas), utan att andra lägger sig i det och låter förstå att det är fel på något sätt.

    Säger man att ett visst beteende är en rikedom, så säger man ju samtidigt att den som inte har det beteendet är på något sätt fattig.

    Låt folk vara på det sätt som är naturligt för dem.

    • Lina Frisk skriver:

      Det var en stor rikedom att han vågade visa sina känslor öppet, eftersom han var sig själv då, och inte försökte passa in i den traditionella könsrollen som pojke. Alla pojkar eller flickor är inte lika känsliga, och behöver inte heller vara det. Alla är olika oberoende kön. Men just han var känslig och för honom var det naturligt att gråta när han var ledsen.

      Det var en rikedom att han vågade vara sig själv trots att omgivningen skrattade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *