Glassen smälter fortare än förr. Kön vid jordgubbsförsäljningen blir längre. Grönskan har mörknat, de varma nätterna får mig att längta efter oktober.
Men jag försöker att inte längta bort. Det är ju sommar. Det är ju nu jag borde njuta. Jag försöker att inte falla in i semestermelankolin. Den där våndan som en kan drabbas av när en har förmånen att ha semester, och – för den delen – ett jobb att återgå till.
Det är nu bara så med mig, att det är nästan hopplöst för mig att njuta om jag borde. Jag är lite som en åsna i det avseendet – jag kan tänka mig att följa med på en vänlig inbjudan, men om jag tvingas, spjärnar jag emot av bara princip. Kanske av den anledningen är jag lite ambivalent i förhållande till soliga sommardagar, solstolar och badleksaker. Allt det där, som med sina grälla färger försöker övertyga mig om att just den här dagen och tiden är mer njutbar än alla.
Filosofen Mari Lindman analyserar att kärnan i semestermelankolin är att den lediga tiden blir en projektionsyta för vad en ser som meningsfullt. Semestern blir en prestation, då tiden ska maximeras. Ett andningshål, där en hämtar syre för den långa dykningen, den från augusti till maj.
Och det är kanske det som skapar konflikten inom mig. Jag tycker om de andra årstiderna också. Jag vill gärna tänka att all tid har sitt värde. Jag vill inte utskilja några minuter om dagen, några timmar i veckan eller veckor om året och kalla dem kvalitetstid. För vad säger det om all annan tid? Om jag tänker på all annan tid som någon slags andra-sorterings-tid, då är jag rädd att jag skulle slå på autopiloten och missa en massa. De där bilresorna längs slaskiga vägar i november kan vara lika värdefull tid tillsammans som strandlivet i juli.
Jag vill inte sortera tiden i första- och andraklass. Jag vill hellre se all tid som liv. Jag vill leva mitt liv helt och fullt, hela tiden, med dem jag har hos mig. Oavsett omständigheterna.
För omständigheterna skapar i sig ingenting. Det är det som händer när människor möts, när människor möter Gud, som skapar något. Och de processerna är ju inte beroende av sommarväder, utan framför allt av viljan att dela liv, i nöd och lust.
