”Jesus i all ära, men vad önskar du dig i julklapp?” Cocktailpartyfenomenet fick mig att vakna till ur mitt avhandlingsarbete. Det är ju inte varje dag man hör en radioreporter prata om Jesus. Men det var nog bara en ögonbrynshöjare, för reportaget handlade om julhandeln. Eller kanske fick Jesus vara med för att illustrera polariseringen mellan konsumtion och ett meningsfullt julfirande. Som under ett tågrån i en gammal Western: ”Pengarna eller livet!”
När det gäller konsumtion är det som med så mycket annat: det finns diken på vardera sidan om vägen. Att säga nej till konsumtion är knappast hållbart, när det nu blir alltmer sällsynt med potatisland på bakgården. Men att okritiskt låta sig svepas med av marknadskrafter och trender är kanske ändå värre, potatisland är ju åtminstone hemtrevliga.
En utmaning inför julhandeln – och annars också när det gäller konsumtionsmönster – ligger i att undersöka varför man konsumerar. Köper jag julklappar för mottagarens skull? Eller svarar jag på ett behov hos mig? Ett behov av övertyga någon om att jag älskar hen (trots alla övertidstimmar den här hösten)? Ett behov av att få sagt att jag älskar hen (utan att behöva uttala de stora orden)? Ett behov av att skapa den perfekta julen, för att jag inte vet hur vår gemenskap skulle hantera besvikelse eller tristess?
Jag älskar att fira jul. Jag tycker det är fantastiskt, att Gud har blivit människa och kommit mänskligheten nära. Jag vill gärna fira det, med guldkant, om jag kan. Men jag försöker att inte låta julmat, julklappar och pynt bli genvägar – eller omvägar – runt det verkligt viktiga.
