”Lögn, grov lögn, statistik” heter uttrycket. Med statistik kan man påvisa nästan vad som helst, beroende på vad och hur man frågar. Läsaren måste sedan kunna avgöra om det är relevant och om hela sammanhanget är beaktat, men visst är det intressant. T.ex lärde jag mej igår (från HBL) att bangladeshier i England har högre sysselsättningsgrad en bangladeshier i Bangladesh. Först låter det konstigt, men vid närmare granskning är det ganska logiskt: är man driftig nog att ta sej till andra sidan jorden är man antagligen också driftig nog att sysselsättas, speciellt då man antagligen förväntas skicka pengar hem.
I veckan läste jag om en undersökning som gjorts om hur finländare tror och vilken syn de har på kyrkan. Föga överraskande fanns det klara skillnader mellan huvudstadregionen och resten av landet, men det fanns två saker som jag fann speciellt intressant i undersökningen. Det första är att Esbo verkar vara klart mera associerat med resten av landet än med Helsingfors. Esbo tycks vara åsikts-och värderingsmässigt en landsortskommun, vilket säkert delvis förklaras av den stora andelen inflyttning under de senaste årtionden. Detta kanske även förklarar varför esbobor är så maniskt fästa vid sin privatbilism, vem vet?
Det andra och betydligt mera intressanta fyndet är att de helsingforsare som är aktiva kyrkogångare verkar vara mera liberala än de som inte går i kyrkan. Detta tycket jag är fantastiskt fint, eftersom det delvis punkterar myten om kyrkogångare som konservativa och bakåtsträvare. Visst finns det många sådana bland kyrkogångarna som på riktigt är konservativa, men kristna konservativa har oftast ett socialt samvete som, konstigt nog, möjliggör förståelse för t.ex flyktingar men inte för homosexuella. Därmed är kristna konservativa mera liberala än de agnostiker eller ateister som motsätter sig de mesta, inkluderande flyktingar, homosexuella och annat de inte kunnat eller viljat fundera på och bearbeta.
Det lilla jag förstår av kristendomen verkar säga att snällhet, omtänksamhet och den nästas hjälpande är att föredra. En person som tänker så har fått jobba med sitt tänkande. Det är nämligen svårt att acceptera olikhet. För att vara omtänksam och hjälpsam måste man försätta sig i den andras ställning. Det är svårt. Jättesvårt. Kräver kunskap, insyn och vilja att se från ett bredare perspektiv. Jag väljer, för övrigt, att nämna just homosexualitet och flyktingar, då de verkar vara speciellt svåra teman för många, men det finns nog många andra också.
I Helsingfors finns det fullt av livsåskådningar och andra aktivitet t.ex på söndagen. Det gör att det personer som kommer till kyrkan verkligen vill det och antagligen har tänkt ganska noggrant igenom varför de är där. Speciellt som yngre person får man oftast förklara sig, om man är aktiv kyrkogångare. Det ses som något lite udda, så man får motivera sitt gående åt vänner och bekanta.
Utan någon fakta i ärendet kan jag gissa att på mindre orter hör det till att gå till kyrkan på söndag, vare sig man tänkt igenom varför man är där eller inte. Då utbudet i predikstolen är något begränsat, hör man den predikan man oftast brukar höra.
I mitt tycker är alltså Helsingfors något av en föregångare i detta sammanhang. Många av de som kommit har kommit av egen fri vilja och det är alltså en aktiv handling. Dessutom finns det lite olika tolkningar att välja mellan, om man vill hifistera. Det är en stark grund att bygga på.
Läs mera om undersökningen på: http://kyrkpressen.fi/aktuellt/55992-Helsingforsare-en-sort-for-sig.html?fb_action_ids=1467015903337497&fb_action_types=og.likes
