Andetag

De senaste dagarna har jag sett massor med människor i mitt nyhetsflöde visa solidaritet med offren i Paris. Jag har också sett vissa, som i mitt tycke helt berättigat frågar varför det plötsligt är så angeläget att sympatisera med offren i en europeisk storstad då man till vardags med en axelryckning avfärdar rapporter om terror i länder utanför Europa. Och så har jag sett sådana som försvarar rätten att visa solidaritet med just Paris, snarare än Beirut eller Bagdad, med att det är naturligt att bry sig mera då något händer på ens bakgård och att det är mänskligt att visa solidaritet.

Och jag förstår. Dem som vill visa hela världen att de är solidariska, dem som frågar varför det är just Paris man ska vara solidarisk med och dem som säger att solidaritet är mänskligt och att det för européer är naturligt att känna sympati för dem som drabbas på just vår egen kontinent.

Själv identifierar jag mig kanske mest med den mittersta gruppen. Dem som undrar. För i min värld är Paris i det här sammanhanget – i våldets och terrorismens sammanhang – lika avlägset som Beirut eller Bagdad. Det avskyvärda är lika avskyvärt och jag bryr mig både lika mycket och lika litet om ett attentat utförs i Paris eller Bagdad eller Beirut eller någon annanstans.

Vår värld brinner. Det är ingen nyhet och den enda förändring som skett från fredag till lördag är den att hatet nu trängt så nära inpå oss att det blivit fullkomligt omöjligt att blunda för det. Och jag tänker att det kanske är därför som många reagerar på just Paris och jag hoppas att deras uppvaknande innebär ett nytt Europa, berett att ta ansvar för den värld vi lever i. Ett Europa som inser att vi har en skyldighet att inte bara se till våra egna behov, utan att också vägra överge dem som lider utanför våra gränser. Att vår solidaritet måste sträcka sig utanför det område vi uppfattar som vårt eget.

Och så kanske vi måste göra allt detta på ett ganska ödmjukt sätt samtidigt som vi gör upp med vårt koloniala förflutna. Vårt, för vi som solidariserar med Paris är Europa, eller hur?

Göra upp för vi som kollektiv kanske inte är helt oskyldiga till kaoset.

Det är både mänskligt och rätt att visa solidaritet när något ofattbart inträffar. Att folks profilbilder de senaste dagarna färgats i tricolorens färger är också helt okej, men det måste vara precis lika okej att fråga varför just de färgerna anses relevanta i ett europeiskt sammanhang. Timingen kanske känns smaklös, men frågan är angelägen, rimlig och relevant, inte minst med tanke på de otaliga människor som veckan innan Paris fick sätta livet till i attentat utanför det Europa som nu skakats i grunden.

Det här är en värdefråga. Det är viktigt att veta var vi står. Till terrorismens själva väsen hör att så splittring, att skapa motsättningar på ställen där sådana varken finns eller behövs, bland människor som ingen orsak har att misstro varandra. Därför är det av yttersta vikt för oss att stå i bredd med alla dem som drabbas av terror, att stå emot alla dem som söker splittra och att alltid, alltid sträva efter fred.

Gränsen får inte gå mellan oss och dem, den måste dras mellan alla dem som sprider hat, splittring och kaos och ett nytt, omdefinierat vi som omfattar alla oss som vill fred, solidaritet och kärlek.

Det är det jag hoppas och det är det jag ber.

Ps. Bilden i inlägget är en jag sett många gånger de senaste dagarna. Tyvärr känner jag inte till den ursprungliga källan. Om någon vet tas tips tacksamt emot.